70 millimeters film – Wikipedia

70 millimeters film, övergripande namn för snarlika filmformat för biografvisning.

När filmen Oklahoma! hade världspremiär 1955 i det nya filmformatet 70 mm Todd-AO var det i själva verket ett vidfilmsystem från 1929 som hade plockats fram, dammats av och uppdaterats med färg och sexkanaligt stereoljud. Konceptet var ett av flera vidfilmssystem som kom i början på 1950-talet för att bemöta hotet mot biograferna när TV började bli var mans egendom. Inspelningsformatet skedde egentligen på 65 mm negativ, men ytterligare 5 mm behövdes på visningskopiorna för att få plats med alla magnetspåren för ljudet. För att ytterligare höja bildkvalitén spelades filmen dessutom in med 30 bilder i sekunden mot normala 24 bilder. Detta förfarande kostade mer än det var värt, och endast de två första 70 mm filmerna gjordes på detta sätt.

Todd-AO som hade utvecklats av Michael Todd tillsammans med American Optical Company, fick snabbt snarlika uppföljare. Todd-AO presenterades för första gången i Sverige 6 april 1959 när Ritz först i Sverige att visa 70 mm Todd-AO.^[1]. Sista filmen som spelades in i detta format var dock Airport – flygplatsen som kom 1969 med svensk premiär året därpå. Med några ytterst få undantag har inga nya spelfilmer spelats in i något 70 mm system sen början på 1970-talet. Quentin Tarantino gjorde så sent som 2015 sin The hateful eight i 70 mm med bildbredd 1,76:1, i filmens början utbasunerat som "in glorious 70 mm", vilket få biografer längre hade dukar för. Kunde man dock visa den i 70 mm fick man en längre version med paus.

70 mm film har magnetremsor på ömse sidor om perforeringen för totalt 6 diskreta ljudkanaler. Ursprungligen i Todd-AO användes 5 kanaler till lika många högtalare bakom duken (Left, Left Center, Center, Right Center, Right) och en surroundkanal för salongen.^[2] Dolby lade senare till brusreducering och ändrade kanalkonfigurationen så att surroundljudet kunde köras i stereo, 70 mm Dolby Stereo Surround.^[3] Många senare 35 mm filmer som förväntades bli kassasucceer släpptes i uppblåsta visningskopior i 70 mm, främst för att utnyttja ljudsystemet. Sedan digitalljud med upp till åtta kanaler blivit standard för 35 mm film har knappt några filmer släppts i 70 mm.

IMAX och det snarlika Omnimax använder samma filmbas, men är annars ett helt annorlunda filmsystem där filmen löper horisontellt både i kameran och projektorn i stället för det normala vertikalt.

70 mm film med eller utan perforeringshål används även i vissa stillbildskameror.

• Bildformat (film)
• Cinerama -- Ursprungligen 3 x 35 mm film plus 1 x 35 mm magnetiskt ljud men senare distribuerad i 70 mm
• CinemaScope -- Ursprungligen 1 x 35 mm film men ibland distribuerad i 70 mm
• 35 mm film

• In 70 mm -- Uttömmande information om 70 mm film