French
DeutschBeniamino Gigli – Wikipedia
| Beniamino Gigli | |
 | |
| Född | 20 mars 1890[1][2][3] Recanati[4][5], Italien |
|---|---|
| Död | 30 november 1957[6][1][2] (67 år) Rom[4][5] |
| Begravd | Civic Cemetery of Recanati[7] |
| Medborgare i | Italien och Kungariket Italien |
| Utbildad vid | Accademia Nazionale di Santa Cecilia  |
| Sysselsättning | Skådespelare, operasångare |
| Barn | Rina Gigli (f. 1916) |
| Utmärkelser | |
| Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden - stora kommendörskorset Riddare av Hederslegionen Storofficer av Italienska republikens förtjänstorden Stjärna på Hollywood Walk of Fame Litteris et Artibus | |
| Namnteckning | |
 | |
| Webbplats | beniaminogigli.it/ |
| Redigera Wikidata | |
Beniamino Gigli, född 20 mars 1890 i Recanati, död 30 november 1957 i Rom, var en italiensk operasångare (lyrisk dramatisk tenor).
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Gigli började sjunga som sjuåring. Han erhöll stipendium till sångstudier i Rom. Som 24-åring vann han en tävling i Parma mellan 105 sångare från en rad länder. En av domarna gav honom inte den vanliga betygssiffran utan skrev bara: "Nu har vi äntligen funnit tenoren!" Gigli gjorde sedan debut i Rovigo i närheten av Venedig, i Enzos roll i operan La Gioconda av Ponchielli samma år.
År 1915 vann han i Bologna en stor seger som Faust i Boitos opera Mefistofeles och blev känd över hela Italien. Han fick inbjudningar att sjunga vid de största operorna och gav en mängd gästspel.
Han sjöng i bland annat Italien, Spanien och Sydamerika samt hade engagemang åren 1920–1932 på Metropolitan i New York. Han gav även konserter i bland annat England och Sverige. Gigli besökte flera gånger Stockholm, där tilldelades han medaljen Litteris et Artibus 1952.[8] Han tog farväl till scenen 1955.
Gigli ansågs som Enrico Carusos naturliga efterträdare och sin tids förnämste tenor jämte Jussi Björling. Han ägde en sällsynt fyllig och charmfullt lyrisk stämma, som gjorde honom till en fulländad företrädare för italiensk belcanto. Hans repertoar bestod till stor del av italienska och franska operapartier. Han utgav en självbiografi, Mitt liv som sångare. Han är välrepresenterad på skiva, och gjorde sina första inspelningar 1918. Gigli medverkade även i ett stort antal filmer.
Filmografi (urval)
[redigera | redigera wikitext]- 1935 – Forget Me Not
- 1936 – Ave Maria
- 1938 – Divine Armonie
- 1938 – Sången från fängelset
- 1941 – Mamma
- 1943 – Pagliacci
- 1949 – Taxi di Notte
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Beniamino-Giglitopic/Britannica-Online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w6q52vsg, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Find a Grave, Find A Grave-ID: 13127110, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Джильи Беньямино”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] arkiv Storico Ricordi, Archivio Storico Ricordi person-ID: 995, läst: 3 december 2020.[källa från Wikidata]
- ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Джильи Беньямино”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 27 september 2015.[källa från Wikidata]
- ^ Find a Grave, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ Svenska Dagbladet, 11 februari 1952, sid. 3
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Beniamino Gigli.
