Berber – Wikipedia

Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2014-09) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Berber

I huvudsak berbiska områden i Nordafrika.
Antal sammanlagt
≈ 20 miljoner–50 miljoner
Språk
Berberspråk
Besläktade folkgrupper
Afroasiatiska folk Berber Rifkabyler Beraber Kabyler  Tuareger Chaouia Mozabiter

Berber är en benämning på ursprungsbefolkningen i Nordafrika. Denna beräknas idag utgöra 20^[1] till 50 miljoner människor, där det mindre talet står för dem som talar de omkring trettio olika berberspråken, en gren av de afroasiatiska språken. Berberna är uppdelade i många etniska grupper huvudsakligen bosatta i Marocko (rifkabyler, berbiska: Imazighen eller Irifyen), Algeriet (kabyler, chaouia, mozabite), Tunisien (även på Djerba), Libyen (nordväst) och Sahara (tuareger).

De flesta berbiska folkgrupper behöll sitt självstyre fram till 1100-talet, trots 500 års arabiskt styre i nordvästra Afrika. Idag är dock de flesta berber arabiserade^[1] och endast en minoritet har fortfarande berberspråk som modersmål.

Ordet berber kommer från grekiska βάρβαρος (bárbaros), ett ord som betyder "främling" eller "icke-grek"; ordet har även gett upphov till ordet "barbar".^[1] Berbernas eget ord för sig själva är imazighen (singular : amazigh), vilket är berbiska för "fria män".

Berbernas ursprung är osäkert, men de tycks ha dominerat norra Afrika så tidigt som för omkring 3 500 år sedan. Den arabiska erövringen av Nordafrika på 600- och 1100-talen innebar att berberna undanträngdes till bergstrakter och ökenområden, där de sedan dess lever som jordbrukare eller nomader. De allra flesta är idag sunnimuslimer, men religionen innehåller även förislamiska drag som fruktbarhetsriter och dyrkan av helgon.^[1] En majoritet är tvåspråkiga och talar även den lokala arabiska som används i det land som de är bosatta i.

Huvuddelen av berberna bor idag i Marocko (34 procent av landets befolkning) och i Algeriet (21 procent).^[1] Grupper finns även i Libyen och Tunisien.

En stor berbisk grupp utgör kabylerna i norra Algeriet. De är omkring sex miljoner och har i hög grad bevarat sin kultur och sitt språk. Andra betydande grupper är chleuh i södra Marocko, rifberberna i Rifbergen i norra Marocko, chaouia , chenoui och mozabite i Algeriet och tuaregerna i Sahara. Dessutom finns omkring tre miljoner berber i Europa, varav ett stort antal i Nederländerna och Frankrike. En del av befolkningen på Kanarieöarna härstammar från ögruppens utdöda urbefolkning guancherna som också var berber.

De flesta berber är bofasta jordbrukare och lever antingen i bergstrakterna i närheten av Medelhavet eller vid en oas.^[1] Tuaregerna i södra Sahara var dock nomader och chaouia brukade valla sin hjordar mellan bergen och låglandet.

De politiska motsättningar mellan berbiska grupper och de nordafrikanska regeringarna har under de senaste decennierna ökat. I Marocko och Algeriet var det länge förbjudet att ge sina barn berbiska namn. Khaddafiregimen förbjöd att man talade eller sjöng på amazigh (berbiska). Att ge ut böcker eller skriva på amazigh var också förbjudet. Khaddafiregimen förbjöd även annan icke-arabisk litteratur.^[2]

Huvudartikel: Berbernas ursprung

Ingen säker kunskap finns om berbernas ursprung. Den neolitiska capsienkulturen som existerade i Nordafrika 10 000 f.Kr.-6 000 f.Kr. brukar associeras med berberna och spridningen av de afroasiatiska språken. Capsienkulturens ursprung har dock inte gått att fastställa arkeologiskt.

Lingvistiska teorier antyder ett nära släktskap mellan berberspråken och tchadspråk och nubiska språk.

Berbernas genuppsättning följer ett mönster där tuareger i Sahara har omkring 80 procent subsahariska gener, medan motsvarande siffra för till exempel rifkabyler i nordvästra Algeriet bara är 4 procent.

Redan de äldsta egyptiska, grekiska och romerska skrivna källorna nämner berber i norra Afrika. De dyker första gången upp i egyptiska texter som beskriver ett krig mot "libu" (libyer) vid rikets västra gräns. Bysantinska krönikörer beklagade sig ofta över berbiska attacker på perifera kloster.

Till skillnad från tidigare invasioner och koloniseringar fick den arabisk-islamiska utbredningen i Nordafrika bestående och djupgående inverkan i området. Den nya tron, i sina olika former, påverkade i stort sett alla samhällets delar. Den förde med sig arméer, lärda män och mystiker som till stora delar ersatte befintlig stamlojalitet och -kultur med nya sociala och politiska normer.

Islamiseringen och arabiseringen av regionen var dock en långvarig och komplicerad process. Berbiska nomader lät sig snabbt omvändas och assisterade den arabiska invasionen, men de kristna och judiska grupperna hade inte blivit helt marginaliserade förrän under den almohadiska dynastin på 1100-talet.

Den första arabiska militära expeditionen 642–669 var början på islams spridning i Nordafrika. De första räderna från baser i Egypten kom till som lokala initiativ snarare än på centrala order från kalifatet. När umayyaddynastin 661-750 flyttade sin huvudstad från Medina till Damaskus gjorde deras strävan att dominera Medelhavet det strategiskt nödvändigt att flytta fram sina positioner i norra Afrika. År 670 grundade så en arabisk armé under Uqba ibn Nafi staden Kairouan omkring 160 kilometer söder om dagens Tunis som fick tjäna som bas för fortsatta militära operationer.

Uqbas efterträdare Abu al-Muhajir Dinar förde expansionen vidare västerut in i Algeriet, där han lyckades ingå en överenskommelse med ledaren för det berbiska, kristna förbundet, Kusayla, som lät sig omvändas till islam. Tlemcen förstördes och huvudstaden flyttades till Takiwan nära Kairouan. Snart uppstod dock komplikationer och berbiska och arabiska styrkor kontrollerade omväxlande området fram till 697. År 711 hade umayyaderna med berbernas stöd lyckats ta kontrollen över hela Nordafrika. Från Kairouan styrde kalifatets guvernörer över Ifriqiya, en provins som sträckte sig från västra Libyen till östra Algeriet.

Trots att berberna tog till sig islam innebar inte det att de utan reservationer stödde det arabiska kalifatet som tyngde berberna med höga skatter, behandlade de nyomvända som andra klassens muslimer och till och med förslavade dem. Det utbredda missnöjet med kalifatet ledde 739-40 till en öppen kharijitisk revolt. Kharijiterna, som vände sig mot den fjärde kalifen Ali ibn Abi Talib som 657 undertecknat en fred med umayyaderna, hade bekämpat umayyaderna österut och deras egalitära idéer attraherade många berber. Till exempel ansåg kharijiterna att alla muslimer kunde väljas till kalif oavsett etnicitet, ursprung eller släktskap med profeten Muhammed.

Efter revolten etablerade kharijiterna ett antal teokratiska stamriken som i allmänhet fick en kort och dramatisk historia. Några av dem, till exempel Sijilmasa och Tlemcen som låg vid viktiga handelsvägar, visade sig dock livskraftiga. 750 flyttade umayyadernas efterträdare abbasiderna kalifatets huvudstad till Bagdad och återinförde kalifatets kontroll över provinsen genom att tillsätta guvernören Ibrahim ibn al Aghlab. Aghlabiderna tjänade visserligen officiellt kalifatet, men provinsen förblev i praktiken ett självständigt område fram till 909 och hovet i Kairouan blev ett viktigt kulturellt centrum.

Väster om aghlabiderna regerade Abd ar-Rahman ibn Rustam och från sin huvudstad Tiaret sydväst om Alger kontrollerade han större delen av Maghrebområdet. Rustamidernas imamat styrdes 761-909 av ibadiska, kharijitiska imamer som valdes av inflytelserika medborgare. Dessa imamer blev kända för sin ärlighet, fromhet och rättvisa, och hovet i Tiaret blev ett betydande lärosäte för matematik, astronomi och astrologi vid sidan av teologi och juridik. Imamerna misslyckades dock med att hålla en stående armé och 909, då den rustamidiska dynastin degenererat till dekadens, kunde fatimiderna störta den.

Majoriteten av de muslimer som inledde erövringen av Spanien 711 var berber och de leddes av den berbiske fältherren Tariq ibn Zyiad, som var länsherre under kalifen i Damaskus Abd al-Malik och hans nordafrikanske vicekung Musa ibn Nusayr. Berberna slog sig ned i Kantabriska bergen, Iberiska bergen och bland bergen i Andalusien. Under Nusayr ledde den andra berbisk-arabiska armé som gjorde sitt intåg i Spanien 712. Armén sägs ha utgjort 66 procent av den muslimska befolkningen i Spanien, och orsaken till att de hjälpte den umayyadiske kalifen Abd ar-Rahman I i Spanien var förmodligen att hans mor var en berbisk kvinna. Flera av de muslimska stadsstater i Spanien efter kalifatets upplösning 1031, de så kallade Taifa-kungadömena, hade berbiska härskare, till exempel de ziridiska kungarna i Granada liksom härskarna i Toledo, Badajoz och Málaga. Hela Taifa-perioden avslutades med att de berbiska almoraviderna (från dagens Mauretanien) övertog kontrollen över Spanien vid slutet av 1000-talet. Deras efterträdare, almohaderna, (också de berber) införde en strikt tolkning av islam under andra hälften av 1100-talet samtidigt som de bejakade filosofiskt tänkande.

• Zuaver

v • r Berber Folk Chleuh · guancher · kabyler · morer · mozabiter · rifkabyler · tuareger · zuaver Språk och alfabet Berberspråk · Tifinagh Mytologi Achamán · Chaxiraxi · Guayota · Magec Personer Abd el-Krim · Taos Amrouche · Kusayla · Tariq ibn-Ziyad Övrigt Azawad · Barbareskkusten · Berbernas ursprung · Guanchemumierna · hammadider · Maghreb · zirider