Carl Gustaf Thomson – Wikipedia

Carl Gustaf Thomson
Född13 oktober 1824
Malmö, Sverige
Död20 september 1899 (74 år)
Lund
BegravdNorra kyrkogården i Lund
Medborgare iSverige
Utbildad vidLunds universitet
SysselsättningEntomolog, zoolog[1], universitetslärare, kurator[1]
ArbetsgivareLunds universitet
Redigera Wikidata
Carl Gustaf Thomson som adjunkt.
Thomsons gravvård på Norra kyrkogården i Lund.

Carl Gustaf Thomson, född den 13 oktober 1824 i Mellan-Grevie socken i Malmöhus län, död den 20 september 1899 i Lund, var en svensk entomolog.

Thomson blev student vid Lunds universitet 1843, filosofie magister 1850 och docent i zoologi där 1857. Han förestod åtskilliga terminer professuren i detta ämne, blev 1862 intendent för den entomologiska avdelningen av zoologiska museet och utnämndes 1864 till adjunkt i entomologi. Thomson besökte 1872 som riksstatens stipendiat kontinenten och företog även andra forskningsresor i utlandet. Han erhöll 1877 kallelse till föreståndarbefattningen vid entomologiska museet i Berlin, men antog den ej.

Thomson bearbetade olika områden av sin specialvetenskap i arbetena Coleoptera Scandinaviæ (tio band, 1859-68), Skandinaviens Hymenoptera (fem band, 1871–1879) och Opuscula entomologica (22 band, 1869–1897). Han offentliggjorde därjämte i Vetenskapsakademiens handlingar och översikt monografier över skandinaviska insektsläkten jämte andra uppsatser om Sveriges insektvärld samt utgav Skandinaviens insecter (1862). I bearbetningen av det vetenskapliga material, som hemfördes under fregatten "Eugenies" världsomsegling, deltog han genom avhandlingen Diptera, species novas etc. (1858).

Thomson var ledamot i Fysiografiska sällskapet i Lund (1861) och hedersledamot i de entomologiska samfunden i Paris, Berlin, Bryssel, London och Sankt Petersburg.

Thomson har fått ge namn åt kägelbiet thomsonkägelbi, en biart som bara finns i Sverige[2].

Thomsons gravvård återfinns på Norra kyrkogården i Lund.

  1. ^ [a b] Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: mub2012735336, läst: 15 december 2022.[källa från Wikidata]
  2. ^ ”Åtgärdsprogram för stortapetserarbi, storkägelbi och thomsonkägelbi 2010-2014” (PDF, 555 kB). Naturvårdsverket. sid. sid. 11. http://naturvardsverket.se/Documents/publikationer/978-91-620-6332-0.pdf. Läst 5 november 2013.