Emil Giljam – Wikipedia

Carl Emil van Giljam, född 22 januari 1905, död 23 september 1947^[1], var en svensk kemist, matematiklärare, läroboksförfattare och översättare.

Giljam tog studentexamen i Malmö 1924 och blev 1931 filosofie doktor. Han var anställd som kemist vid Ingenjörsvetenskapsakademin och vid Kemiska Kontrollbyrån i Stockholm innan han kom till Stockholms tekniska institut (grundat 1924), där han blev överlärare i matematik och administrativ chef vid dess kemisk-tekniska fackavdelning. Giljam såg till att undervisning i nomografi, konsten att konstruera nomogram, 1938 blev obligatorisk vid STI. Två år senare utkom hans lärobok i ämnet, den första på svenska.

Översättningar (samtliga utg. på Världslitteraturens förlag)

• Giovanni Boccaccio: Decameron (1928)
• Honoré de Balzac: Amueletten (1928)
• Giovanni Giacomo Casanova: Memoarer (Mémoires) (1928-1929)
• Alexandre Dumas d.ä.: Greven av Monte-Cristo (Le comte de Monte Cristo) (1929)

Läroböcker

• Fysikaliska problem (1935)
• Matematiska formler (1936; 3:e upplagan 1941; 4:e upplagan 1945; 6:e upplagan 1978)
• Funktionslära och plan analytisk geometri (1938; 2:a upplagan 1948)
• Lärobok i nomografi (1940; 2:a upplagan 1943; 3:e upplagan 1947)
• Algebra (3 delar samt Facit, 1943-1944)
• Integralkalkyl (1949), ny upplaga 1960 av Hans Seger
• Lärobok i räknestickans användning (2:a upplagan 1949; omtryckt 1954), tillsammans med Sven R. Hedström

• Giljam, Erik i Vem är Vem?: Stockholmsdelen (första upplagan, 1945)

• Emil Giljam i Libris