Organisationsfrihet – Wikipedia

Organisationsfrihet, även kallat föreningsfrihet eller föreningsrätt, är medborgares rätt att bilda och tillhöra organisationer utan statsmaktens eller andra aktörers (till exempel arbetsgivares eller vårdnadshavares) ingrepp (positiv organisationsfrihet), samt rätten att stå utanför organisationer (negativ organisationsfrihet).

I Sverige

I Sverige skyddas föreningsfriheten i grundlagen Regeringsformen:

”	Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad [...] föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften	„
– Regeringsformen (1974:152) 2 kap. 1 §^[1]

Enligt 2 kap 24 § andra stycket får föreningsfriheten begränsas endast när det gäller "sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande." Enligt 2 kap 25 § får särskilda begränsningar göras för andra än svenska medborgare i riket.

Kårobligatoriet

Negativ organisationsfrihet brukade anföras som argument mot det svenska kårobligatoriet. Europakommissionen avgjorde frågan 1977 då den slog fast att klagomålen var uppenbart ogrundade och därför inte skulle föras vidare till Europadomstolen.^[2]

Se även

Källor

Föreningsfrihet i Nationalencyklopedins nätupplaga.

Noter

^ "Regeringsformen − 2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter − Opinionsfriheter", lagen.nu. Åtkomst den 17 april 2017.
^ Europakommissionen för mänskliga rättigheter: Mål 6094/73 Uppsala Fria Studentkår mot Sverige

Externa länkar

Förenings- och församlingsfrihet på regeringens webbplats om mänskliga rättigheter

[1] "Regeringsformen − 2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter − Opinionsfriheter", lagen.nu. Åtkomst den 17 april 2017.

[2] Europakommissionen för mänskliga rättigheter: Mål 6094/73 Uppsala Fria Studentkår mot Sverige

[1]

[2]