Urgermanska – Wikipedia

Urgermanska
RegionNorra Europa
StatusRekonstruerat urspråk
SpråkfamiljUrgermanska
Språkkoder
ISO 639‐2gem
ISO 639‐3–
Rekonstruerad utbredning av urgermanskan 500 f.Kr. baserad på arkeologiska indikationer på kulturella likheter inom Nordisk bronsålderskultur (rött) och Jastorfkulturen (magenta).

Urgermanska är ett rekonstruerat språk sammansatt utifrån de germanska språkens äldsta skriftligt belagda former. Det anses av språkhistoriker ha varit den gemensamma basen och utgångspunkten för dessa språks utveckling. De germanska språkens äldsta belägg är från de första århundradena e.Kr., då de redan var olika varandra. Splittringen av det urgermanska språket i dialekter som ledde till dessa språk måste därför ha ägt rum hundratals år före vår tideräknings början.

Yttre språkhistoria

[redigera | redigera wikitext]

Urgermanskan uppvisar betydande skillnader jämfört med andra indoeuropeiska språk. Den mest välkända är den ljudskridning som beskrivs av Grimms lag och Verners lag (de flesta forskare anser att de båda lagarna utgör successiva steg i samma utveckling), formulerade av Jacob Grimm 1822 respektive Karl Verner 1876. Ljudskridningen innebär grovt talat att urindoeuropeiska klusiler "mjukas upp" till urgermanska frikativor.

Det är osäkert var språket hade sitt ursprung. Arkeologin antyder att runt 750 f.Kr. fanns en någorlunda enhetlig germansktalande befolkning i södra Skandinavien och längs Nordsjö- och södra Östersjökusten från nuvarande Nederländerna till floden Weichsel. Denna enhetlighet hade runt 250 f.Kr. splittrats i fem huvudgrupper: nordgermanska (urnordiska) i Skandinavien utom Jylland, nordsjögermanska längs Nordsjön inklusive Jylland, Elbe-germanska runt Elbe, Rhen-Weser-germanska runt dessa floder samt östgermanska mellan floderna Oder och Weichsel.

Den större dialektala mångfalden i söder antyder att utvecklingen av urgermanskan haft sin tyngdpunkt där, men även södra Sverige har föreslagits med argumentet att där vad man vet saknas förgermanska ortnamn. Man bör notera att eftersom hela det urgermanska området binds samman av en enhetlig vattenmassa är det mycket möjligt att språket utvecklats parallellt genom handel, äktenskap och andra kontakter, vilket onödiggör en snävt avgränsad språklig "vagga".

Beträffande tidpunkten är meningarna mer delade. En del forskare, som Colin Renfrew, menar att samtliga neolitiska kulturer i Europa var indoeuropeiska. Det är i så fall troligt att urgermanskan redan under senneolitikum cirka 2000 f.Kr. utvecklas ur de språk som hade förts till Skandinavien av trattbägarkulturen och stridsyxekulturen. Enligt kurganhypotesen är istället stridsyxekulturen den första vågen av indoeuropeiska folk och urgermanskan utvecklas som en syntes främst mellan stridsyxekulturen och en andra våg indoeuropeer, höggravskulturen, under bronsålderns kulturutbyte.

Fonologi

[redigera | redigera wikitext]

Konsonanter

[redigera | redigera wikitext]
Konsonanter utom halvvokaler[1]
bilabialer dentaler alveolarer velarer labiovelarer
tonlösa klusiler p t k kʷ
tonande obstruenter b d z g gʷ
tonlösa frikativor f þ s h hʷ
nasaler m n
likvidor l r

Vokaler

[redigera | redigera wikitext]
Vokaler och halvvokaler[2]
Främre Centrala Bakre
Icke stavelsebildande j w
Korta i, e a u
Långa ī, ē ā ū, ō
Överlånga e̿ o̿
Diftonger ai, au, eu

Morfologi

[redigera | redigera wikitext]

Urgermanska hade en rik böjning i ordklasserna substantiv, adjektiv, pronomina, räkneord och verb.[3] Substantiv och adjektiv böjdes i de grammatiska kategorierna kasus, genus och numerus, och adjektiv komparerades dessutom; pronomina böjdes i kasus, och med defekta paradigm i numerus genus och person; Grundtal hade defekta paradigm i kasus och genus; ordningstal böjdes som adjektiv.[3] Böjningen påverkades betydligt av att ett flertal olika ordstammar fanns.

Ordförråd

[redigera | redigera wikitext]

Det urgermanska ordförrådet kom huvudsakligen från urindoeuropeiska.[4]

Keltiska lån

[redigera | redigera wikitext]
Utbredning av keltisk kultur i historien:
  Hallstattkulturens kärnområde, 500-talet f.Kr.
  Största keltiska utbredningen, 300-talet f.Kr.
  De keltiska nationerna där keltiska språk talades fram till 1700-talet
  Områden där keltiska språk talas idag
Keltiska lånord
Urgermanska Glossa Släktord Anmärkningar Källhänvisning
*ambahtaz 'tjänare' ämbete[5] [6]
*brunjōn- 'brynja' brynja Det nusvenska ordet är indirekt besläktat, eftersom det är upptaget från fornspr[åken].[7] [6]
*gīslaz 'gisslan' gisslan[7] [6]
*īsarną 'järn' järn[8] [6]
*lēkijaz 'läkare' läkare[9] [6]
*rīk- 'konung' rik [6]
*Rīnaz 'Rhen' Rhen Det svenska ordet är ett lån från tyska Rhein, som är en av de namnformer den urgermanska formen har rekonstruerats efter [10] [6]
*walhaz 'utlänning' välsk Det svenska ordet är ett lån, dels från [medellågtyska], o[ch] (i historisk stil) från fornspr[åken],[11] och därför endast indirekt besläktat. [6]

Latinska lån

[redigera | redigera wikitext]
Latinska lånord
Urgermanska Glossa Släktord Anmärkningar Källhänvisning
*katilaz 'gryta' kittel[12] Förmodligen ett lån från latinets catīnus 'vattenkittel' eller (mindre sannolikt) från diminutivformen catillus av samma ord.[12] [6]
*kaup- 'handel' köpa[13] Förmodligen ett lån från latinets caupo 'handlande' särskilt med vin.[13] [6]
*pundą 'skålpund' pund[14] Det urgermanska ordet är ett lån av latinets pondō, en ablativform av pondus eller *pondum.[14] [6]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Ringe (2006), s. 214-7
  2. ^ Ringe (2006), s. 214. Om ē se också Fausto Cercignani, Indo-European ē in Germanic, i Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung, 86/1, 1972, s. 104-110.
  3. ^ [a b] Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.A.2. [1] Arkiverad 1 maj 2019 hämtat från the Wayback Machine.
  4. ^ Janson (2013), s. 187
  5. ^ Hellqvist (1980), s. 1436
  6. ^ [a b c d e f g h i j k] Ringe (2006), s. 296
  7. ^ [a b] Hellqvist (1980), s. 105
  8. ^ Svenska Akademiens ordbok, JÄRN (1934).
  9. ^ Hellqvist (1980), s. 606
  10. ^ Hellqvist (1980), s. 833
  11. ^ Hellqvist (1980), s. 1388
  12. ^ [a b] Hellqvist (1980), s. 460
  13. ^ [a b] Hellqvist (1980), s. 551
  14. ^ [a b] Hellqvist (1980), s. 796

Webbkällor

[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Falk, Hjalmar & Torp, Alf (1909). Wortschatz der germanischen Spracheinheit (5:e uppl. 1979). Göttingen. ISBN 3-525-26405-4 
  • Heidermanns, Frank (1993). Etymologisches Wörterbuch der germanischen Primäradjektive. Berlin. ISBN 99-0112330-5 
  • Orel, Vladimir (2003). A handbook of Germanic etymology. Leiden. ISBN 90-04-12875-1 
  • Ringe, Don (2006). From Proto-Indo-European to Proto-Germanic. Oxford. ISBN 978-0-19-955229-0 
  • Seebold, Elmar (1970). Vergleichendes und etymologisches Wörterbuch der germanischen starken Verben. The Hague 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Urgermanska&oldid=54236363”