Elevationsvinkel – Wikipedia

Elevationsvinkel eller höjdriktning avser inom skjut- och kastvapen, den vinkel en skjut- eller kastanordning ställts in att luta från horisontalplanet när vapnet avlossas.

Riktning över horisontalplanet kallas höjning och dess elevationsvinkel höjningsvinkel (exempelvis: ”eldröret är höjt x grader”), vilket återges med plusgrader (+°), medan riktning under horisontalplanet kallas dumpning och dess elevationsvinkel dumpningsvinkel (exempelvis: ”eldröret är dumpat x grader”), vilket återges med minusgrader (-°).^[1]

Höjdriktning används ibland även för höjdriktfält: de riktgränser i horisontalplanet ett pjässystem har att rikta sin sitt vapen, det vill säga vinkelfältet mellan maxhöjning (maximal höjningsvinkel) och maxdumpning (maximal dumpningsvinkel).

Antonymen är sidriktfält och avser riktgränserna i vertikalplanet.

Det finns flera olika begrepp som sammanfaller med elevationsvinkel men som även används i annan betydelse. Nedan återges några exempel:

• skottvinkel / skjutvinkel

1. elevation: om vinkeln mellan ett eldvapens mynningsplan (mynningens horisontalplan) och kärnlinjen (pipans centrumlinje) före skottlossningen^[a][2][3]
2. eldområde: vinkel i sidled som en skytt eller artilleripjäs kan behärska från den plats där han befinner sig respektive från uppställningsplatsen^[2][3]
3. (ej för skjutvinkel) anslagsvinkel: om den vinkel vari skott träffar eller träffat ett mål^[2]

• utgångsvinkel

1. den vinkel i förhållande till horisontalplanet vilken en projektil utgår ifrån (används utöver vapen inom bland annat golf)^[4][5]

• Projektilbana
• Ballistik
• Riktmedel
• Artilleri

• Elevationsvinkel, artilleri i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)