Helmuth James von Moltke – Wikipedia

Helmuth von Moltke
Helmuth von Moltke, 1945.
Född	11 mars 1907[1][2][3] Krzyżowa, Polen
Död	23 januari 1945[1][2][3] (37 år) Plötzensee, Tyskland
Medborgare i	Tyskland
Utbildad vid	Oxfords universitet Wiens universitet Ruprecht-Karls-Universität Heidelberg Humboldt-Universität zu Berlin Universitetet i Wrocław Landheim Ammersee
Sysselsättning	Jurist[4], advokat, motståndskämpe
Maka	Freya von Moltke
Barn	Helmuth Caspar von Moltke (f. 1937)
Föräldrar	Helmuth von Moltke Dorothy Innes[5]
Utmärkelser
Geschwister-Scholl-Preis (1989)
Redigera Wikidata

Helmuth James von Moltke^[6], född 11 mars 1907 i Kreisau, provinsen Schlesien, död 23 januari 1945 i Plötzenseefängelset i Berlin genom avrättning, var en tysk greve, jurist och motståndsledare mot den nazityska diktaturen under andra världskriget. Han var brorsons sonson till den tyske fältmarskalken Helmuth von Moltke den äldre.^[7]

Helmuth James von Moltke var medlem av den mecklenburgska adliga släkten Moltke. Han var son till den schlesiske godsägaren greve Helmuth von Moltke (1876-1939), en av medgrundarna till Christian Science i Tyskland, och brorsons sonson till den berömde tyske fältmarskalken Helmuth Karl Bernhard von Moltke (1800-1891). Han ärvde vid faderns död den grevliga familjens släktgods i Kreisau i Schlesien. Modern Dorothy var brittiskättad sydafrikanska och dotter till chefsdomaren i Sydafrikas högsta domstol, James Rose Innes. Moltke gifte sig 1931 med Freya Deichmann (1911-2010), som han lärt känna i Österrike.

Moltke studerade, mot faderns önskan, juridik i Breslau, Wien och Berlin 1927-1929. I Berlin lärde han känna nationalekonomen Hermann Schwarzwald, som introducerade honom för många av tidens kända kulturprofiler, som Carl Zuckmayer, Egon Friedell, Bertolt Brecht och Helene Weigel. 1935 avstod han från att göra en karriär som domare, då han i så fall skulle varit tvungen att bli medlem i NSDAP, och verkade istället som advokat med Karl von Lewinski och därefter tillsammans med Paul Leverkuehn. Han företrädde bland annat judiska familjer som drabbats av "arisering" och tvångsförsäljning av egendom, till exempel den kända restauratörsfamiljen Kempinski. Genom sin expertis inom internationell folkrätt och privaträtt gjorde han ofta utlandsresor i tjänsten, och 1935-1938 genomgick han även en brittisk juristutbildning till barrister. Avsikten var att kunna verka som advokat i utlandet om familjen skulle tvingas utvandra.^[7]

Efter andra världskrigets utbrott i september 1939 arbetade han på avdelningen för folkrätt inom den tyska underrättelsetjänsten Abwehr, under amiral Wilhelm Canaris. Hans arbetsuppgifter bestod av informationsinsamling för Wehrmacht av uppgifter från militärattachéer och utländska tidningar. Därutöver skulle han vara ansvarig för sambandsfrågor mellan Oberkommando der Wehrmacht (OKW) och Auswärtiges Amt och skriva yttranden i folkrättsliga frågor. Moltke hoppades på att genom denna roll kunna påverka Wehrmachts agerande i humanitär riktning, och understöddes av sina överordnade, amiral Canaris och Hans Oster, som också var motståndare till Hitlers politik. Brittiska underrättelsedokument från denna tid, offentliggjorda först 2007, visar att Foreign Office var välunderättade om von Moltkes sympatier.^[8]

År 1940 bildades kring Moltkes hem i Kreisau en grupp personer omkring von Moltke och Peter Yorck von Wartenburg, såväl konservativa och socialister som kristna, som planerade för ett nytt postnazistskt och demokratiskt Tyskland. Gruppen kallades därför Kreisaukretsen.^[9] Moltke knöt kontakter med andra motståndssympatisörer och intog en drivande roll i Kreisaukretsen, där hans stora tillgång var att kunna samla representanter från skilda delar av det tyska samhället och få dem att kompromissa kring en gemensam programförklaring.

Moltke greps 19 januari 1944^[10]i samband med utrensningarna mot motståndselement inom Abwehr. Kreisaukretsen förblev dock länge okänd för myndigheterna och avslöjades först efter 20 juli-attentatet mot Hitler. Moltke dömdes under rättegångarna efter attentatet av Volksgerichtshof 11 januari 1945, till döden. Det kunde dock inte bevisas att Moltke själv varit inblandad i kuppförsöket, även om flera andra medlemmar av kretsen efter Moltkes arrestering blivit inblandade i kupplanerna. Domaren Roland Freisler motiverade dödsdomen med det faktum att Kreisaukretsen planerat för en förändring av det tyska samhället efter Hitler, vilket av Freisler ansågs vara högförräderi. Moltke avrättades genom hängning i Plötzenseefängelset i Berlin 23 januari 1945.

Hans änka, Freya von Moltke, utvandrade efter krigsslutet med barnen till Sydafrika och bosatte sig senare i USA. Även hon hade varit medlem av Kreisaugruppens diskussioner. Hon medverkade till att parets korrespondens från fängelsetiden publicerades, och var också aktiv i grundandet av den ideella stiftelsen vid parets tidigare hem i Kreisau. Hon avled 2010 i Norwich, Vermont.

Samtliga verk är utgivna postumt.

• Bericht aus Deutschland im Jahre 1943
• Letzte Briefe aus dem Gefängnis Tegel. Diogenes, Zürich 1997 ISBN 3-257-22975-5
• Briefe an Freya. 1939–1945. Hrsg. von Beate Ruhm von Oppen, 2. Aufl., Beck, München 1991, 3. Aufl. ebd. 2005, ISBN 3-406-35279-0.
• Im Land der Gottlosen. Tagebuch und Briefe aus der Haft 1944/45. Hrsg. von Günter Brakelmann, Beck, München 2009, ISBN 978-3-406-58235-6.
• Völkerrecht im Dienste der Menschen. Dokumente. Herausgeberschaft und Einleitung: Ger van Roon. Siedler, Berlin 1986, ISBN 3-88680-154-3, Reihe: Deutscher Widerstand 1933–1945.
• Helmuth James und Freya von Moltke: Abschiedsbriefe Gefängnis Tegel. September 1944 – Januar 1945. C. H. Beck, München 2011, ISBN 978-3-406-61375-3.

• Aretin, Karl Otmar Freiherr von: Moltke, Helmuth James Graf. I Neue Deutsche Biographie (NDB), Band 18, Duncker & Humblot, Berlin 1997, ISBN 3-428-00199-0, s. 18–21.
• "Den rättfärdige förrädaren", Svenska Dagbladet 2008-08-12, hämtad 2008-08-12

• Wikimedia Commons har media som rör Helmuth James von Moltke.
  Bilder & media

• Günter Brakelmann: Helmuth James von Moltke. 1907–1945, C H Beck
• von Moltke, Helmuth James: Briefe an Freya 1939 - 1945, C H Beck