Ida B. Wells – Wikipedia

Ida B. Wells
Ida B. Wells omkring 1893.
Född	16 juli 1862[1][2][3] Holly Springs, USA
Död	25 mars 1931[1][2][3] (68 år) Chicago, USA
Begravd	Oak Woods Cemetery[4] kartor
Andra namn	ksp[5]
Medborgare i	USA
Utbildad vid	Fisk University Rust College
Sysselsättning	Journalist, författare[6], rösträttsaktivist[7], sociolog, människorättsförsvarare
Politiskt parti
Republikanska partiet
Make	Ferdinand Lee Barnett (g. 1895–1931, personens död)[8]
Barn	6
Utmärkelser
National Women's Hall of Fame (1988)[9] National Association of Black Journalists Hall of Fame (2004)[10] Chicago Women's Hall of Fame[11]
Redigera Wikidata

Ida Bell Wells-Barnett, mer känd som Ida B. Wells, född 16 juli 1862 i Holly Springs, Mississippi,^[12] död 25 mars 1931 i Chicago, Illinois, var en afroamerikansk^[13] journalist och en tidig ledare av medborgarrättsrörelsen i USA. Hon tillhörde det Republikanska partiet, som då representerade emancipationen, och dokumenterade lynchningar i USA,^[14] turnerade internationellt som föreläsare, var en av grundarna av National Association for the Advancement of Colored People (NAACP) år 1909, och engagerade sig i kampen för kvinnlig rösträtt.^[15]

Wells skrev själv om sitt liv i Crusade for Justice: The Autobiography of Ida B. Wells.^[16]

Wells föddes som slav i Mississippi några månader innan Abraham Lincoln antog emancipationsproklamationen. Hennes föräldrar James Wells och Elizabeth "Lizzie" (Warrenton) Wells, var båda slavar hos arkitekten Spires Bolling. Wells var det äldsta av åtta barn. James Wells var en skicklig snickare som var politiskt intresserad och engagerad i rasfrågan.

1878, när Wells var 16 år, dog båda föräldrarna och en yngre bror plötsligt i gula febern. Wells började då arbeta som lärare för att försörja sina syskon och skydda dem från att skickas till fosterhem.

Som 21-åring blev Wells utkastad från första klass på ett tåg, på grund av sin hudfärg – trots att hon gjorde motstånd och till och med bet konduktören.^[17][18] Wells stämde järnvägsföretaget, och vann i första instans, men domen överklagades till Tennessee Supreme Court där hon förlorade.^[19] En artikel som Wells skrev om händelsen hjälpte till att starta hennes karriär som journalist.^[20]

I mars 1892 lynchades Wells vän Thomas Moss,^[21] tillsammans med Calvin McDowell och William Steward.^[22] Wells skrev om morden i tidningen Free Speech and Headlight, och uppmuntrade stadens afroamerikaner att lämna Memphis. Mer än 6000 människor lämnade staden, medan andra organiserade bojkotter av företag som ägdes av vita. Efter att hennes kontor vandaliserats, lämnade också Wells Memphis. Den 27 maj reste hon norrut.^[23]

Ett vanligt påstående vid tiden var att svarta män lynchades eftersom de begått sexuella övergrepp eller attackerat vita kvinnor. Efter mordet på Moss började Wells forska på och dokumentera lynchningar och deras orsaker. Genom grävande journalistik fann hon att lynchningarna inte handlade om att skydda kvinnor mot övergrepp. Vanliga orsaker till morden var istället offentlig berusning, obetalda skulder, att de inte lydde vita, eller att de konkurrerade med vita ekonomiskt.

Wells var inte den första som bemötte våldtäktsmyten, men hon har beskrivits som den starkaste och envisaste rösten i frågan.^[24]

Först 1893 och sedan 1894 turnerade Wells i Europa och höll föredrag om lynchningar i USA.

1895 gifte Wells sig med Ferdinand L. Barnett, en advokat och tidningsutgivare i Chicago. Wells behöll sitt eget namn, men lade till Barnetts namn efter sitt eget – ett vid tiden ovanligt beslut. Paret hade ett lyckligt äktenskap och delade ett intresse för progressiv, radikal politik.^[25]