Kana (skriftsystem) – Wikipedia

Kana är en sammanfattande benämning på två av de japanska skriftspråken katakana (カタカナ) och hiragana (ひらがな). Kana är en stavelseskrift där varje tecken motsvarar en mora. Kana representerar alla uttalbara ljud i det japanska språket.^[1]

Benämningen kana härrör från det tidigare kanna (kari-na), vilket betydde 'provisoriska tecken'.^[2]

Kana-tecknen härstammar från de kinesiska tecken, kanji (漢字), som introducerades i Japan. Till exempel är katakana カ ka och hiragana か ka förenklingar av tecknet 加.

Skriftspråket skapades av den japanske buddhistmunken Kūkai, som var grundaren till shingonbuddhismen.^[3]

Hiragana (平仮名) var vanligt i många kvinnors litterära verk, såsom Berättelsen om Genji, och kallades därför tidigare för onna no te (女の手), vilket betyder "kvinnohand".^[4] Japanska kvinnor använde bara kinesisk kursiv stil medan männen skrev i kinesisk normalstil, så utbildning i kinesiskan var inte jämlik.^[5]

Fram till andra världskriget användes hiragana för utländska ord, betoningar och för att beskriva ljud. Efter andra världskriget bytte man plats på hiragana och katakana, så idag används hiragana vid följande tillfällen:

• För inhemska japanska ord som saknar kanji.
• Skrivet i liten stil ovanför (i horisontell skrift) eller till höger om (i vertikal skrift) ett kanji för att ange uttalet, så kallad furigana. Används i synnerhet för ovanliga kanji och i litteratur som riktar sig till barn och ungdomar.
• Vid verb- och adjektivböjning, så kallad okurigana.
• När kanjin anses vara alltför komplicerad, ovanlig eller dylikt. Till exempel skrivs "glasögon" (眼鏡) sällan med kanji, utan oftare med hiragana eller katakana.

Katakana (片仮名) är den japanska stavelseskriften som används främst för transkription av utländska (icke-japanska) ord till japanska^[4] men även som japansk motsvarighet till kursiv text, om något önskas förtydligas.

Lånord och onomatopoetiska (ljudhärmande) ord skrivs även med katakana,^[4] liksom ofta även slangord. Utländska (ofta, men inte alltid undantaget kinesiska) namn transkriberas med katakana. Om man vill avskilja för- och efternamn görs detta med en prick (・). Japansk lag tillåter japanska medborgare att ha ett personnamn skrivet med katakana (familjenamnet måste skrivas med kanji); namn skrivna med kanji eller hiragana är dock vanligare. Katakana kallas också (男の手, otoko no te) vilket betyder 'manshand'.

Nedan följer en tabell över alla kana enligt ordningen: hiragana, transkribering, katakana. Gråmarkerade kana används inte längre.

Långa vokaler skrivs genom att lägga till en av vokalerna あ, い う, え eller お till den hiragana vars vokal skall förlängas. Exempel: ぞう, zou, elefant.

Långa vokaler skrivs i katakana genom att lägga till tecknet ー efter det tecken som skall förlängas. Exempel: カーゴ, kaago, importord från engelskans "cargo", last. Förväxla ej "ー" med kanji "一" som betyder "ett".

Dubbel konsonant indikeras genom att っ (ett litet つ) placeras framför det tecken vars konsonant skall dubbleras. Exempel: さっか, sakka, författare.

Dubbel konsonant indikeras genom att ッ (ett litet ツ) placeras framför det tecken vars konsonant skall dubbleras. Exempel: ハッカー, hakkaa, importord från engelskans "hacker", hackare.

För representation av utländska ljud som inte går att uttrycka i skrift med det tecken som tagits upp ovan används följande teckenkombinationer.

• Webbspel där Kana kan tränas
• Övningsark för Hiragana och Katakana

v • r Japanska Språket Grammatik · hederstitlar · klassisk japanska · partiklar · portugisiska lånord · wasei-eigo Skriften Kanji (kyūjitai · shinjitai) · kana · romaji (Hepburn-systemet · kunrei-shiki · nihon-shiki) · Polivanov-systemet — furigana · radikal Övrigt British Association for Japanese Studies · Japanese Language Proficiency Test — ord och uttryck