Orgelstämmor – Wikipedia

Orgelstämmor i en piporgel delas in i två huvudtyper:

• Labialstämmor såsom principal, gedackt, flöjt, salicional, kvinta, nasat, ters, mixtur;
• Tungstämmor eller rörverk (ibland även lingualstämmor) såsom trumpet, basun, krumhorn, regal.

Om själva klangkropparna, se Orgelpipa.

Båda huvudtyperna har i sin tur undertyper efter byggnadssätt, klang och musikalisk funktion.

Bland labialstämmorna kan man till exempel urskilja öppna, halvtäckta och heltäckta; grund-, alikvot- och mixturstämmor; principal-, gedackt-, flöjt- och stråkstämmor; enkel- och överblåsande stämmor. (Respektive indelningsgrunder korsar varandra.)

Bland rörverken kan man urskilja framförallt "hellånga" eller koniska (av trumpettyp), "halvlånga" eller cylindriska (av krumhornstyp), och de med förkortad uppsats (regaler); dessutom den ovanliga typen genomslående rörverk, som i princip är en (vanligtvis) kraftigare byggd harmoniumstämma.

Principalen är orgelns huvudstämma och tillhör labialstämmorna. Dess mensur är varken trång eller vid, vilket ger en bärande ton med måttligt övertonsrik klang. Principalstämmorna försöker inte imitera andra instrument utan dess klang är specifik och utmärkande för just orgeln.

I ett verk med flera grundstämmor av principaltyp kallas i regel enbart den lägst klingande stämman för principal. Stämmorna med högre fottal betecknas istället oktava. I ett manualverk kan en vanlig disposition vara Principal 8', Oktava 4' och Oktava 2' eller Principal 4' och Oktava 2'. I ett pedalverk kan dispositionen på samma sätt vara Principal 16', Oktava 8' osv. Undantag finns; när det förekommer en principalstämma i 16-fotsläge i ett manualverk kan ibland såväl 16'-stämman som 8'-stämman betecknas som Principal. Se exempelvis orgeln i Ryssby kyrka.

Flöjtstämmor är labialstämmor med en i regel vidare mensur, vilket ger en rundare och mer övertonsfattig klang som kan associeras till flöjtinstrument. Piporna kan vara såväl öppna som täckta och vara tillverkade av trä eller metall.

• Gedackt, en heltäckt stämma.
• Rörflöjt, en halvtäckt stämma med ett lodrätt rör i täcklocket.
• Spetsflöjt, en öppen stämma som smalnar av i toppen.
• Flûte harmonique, en öppen överblåsande stämma.
• Borduna
• Nachthorn

Stråkstämmor är cylindriska öppna labialstämmor med trånga viddmensurer som ger en mycket övertonsrik klang. Under 1700-talet blev stråkstämmor vanligare och de romantiska orgelbyggarna fokuserade mer på att inkludera stråkstämmor i deras dispositioner.

• Violinprincipal
• Fugara
• Salicional
• Gamba
• Violin
• Eolin
• Dolce
• Spetsgamba

Blandstämmor kallas alla de stämmor som är flerkoriga, dvs där stämman har flera klingande pipor för varje tangent. Piporna kan vara av såväl principal- som flöjttyp.

• Mixtur, orgelns vanligast förekommande flerkoriga orgelstämma.
• Kornett, oftast med stavning Cornett eller Cornet är en tre- till femkorig stämma, vari ingår oktav-, kvint- och tersstämda labialpipor. Cornett kan också vara en enkorig tungstämma, ibland kallad Singend Cornet.
• Sesquialtera, en i regel tvåkorig stämma med pipor i ters- och kvintläge.
• Scharf
• Cymbel

En orgelstämmas tonhöjd anges av dess fottal, vilket visar på längden hos den lägsta pipan i en öppen stämma av motsvarande tonhöjd. Sålunda har en öppen åttafotsstämma, till exempel Principal 8′, som sin lägsta ton C i stora oktaven (64 hertz) en pipa som är åtta fot lång. En fyrafotsstämma har hälften så långa pipor och klingar en oktav högre, en tvåfots ytterligare en oktav längre upp. Den öppna tvåfotsstämmans lägsta pipa är alltså 2 fot lång och ljuder ettstrukna c. Många mindre orglar har även en Subbas 16′, vanligen i pedalen. Den klingar sålunda en oktav lägre än åttafotsstämman (från kontra-C). Eftersom denna stämma är täckt (varje pipa är upptill täckt med ett lock) blir dess längsta pipa ändå i verkligheten bara åtta fot lång. De täckta stämmorna ljuder nämligen som en öppen stämma av dess dubbla fottal och längd. Inte heller för rörstämmorna sammanfaller uppsatsens längd i fot med tonhöjden.

Stora orglar kan ha 32-fotsstämmor. Öppna stämmor i detta tonläge är ovanliga, eftersom de största piporna måste göras nästan tio meter långa. Några orglar har till och med 64-fotsstämmor.

Ibland används kvintalikvoter för att förstärka undertoner och simulera pipor av högre fottal. Exempelvis kan en pipa som ljuder kontra-C, lägsta tonen i en 16-fotsstämma, tillsammans med sin kvint kontra-G resultera i svängningar som kan uppfattas som subkontra-C (lägsta tonen i en 32-fotsstämma). Kvintalikvoter som Qvinta 12' förekommer därför i pedalverken hos vissa orglar, som alternativ till självständiga 32-fotsstämmor.

En stor orgel med pedalklaviaturomfång från stora C till ettstrukna f och manualklaviaturomfång från stora C till trestrukna a, når alltså med 32-fotsstämmans lägsta ton subkontra-C (16 hertz), medan 1-fotsstämmans högsta ton blir sexstrukna a.

Labialstämmor är känsliga för förändringar i luftegenskaper, och framförallt temperatur, då pipornas tonhöjd påverkas. Eftersom tungstämmor är mindre känsliga medför detta att de olika stämtyperna inte stämmer ihop vid ändrad temperatur. Rättelse sker genom att stämma tungstämmorna; dessa är mycket färre i antal och också lättare att stämma. Till en organists vardag hör att stämma rörverket i orgeln någon gång per vecka eller oftare, medan för att stämma labialstämmorna en orgelbyggare mer sporadiskt anlitas.

• organstops.org – Fakta om orgelstämmor (på engelska)

• Hellsten, Hans: Instrumentens drottning. Natur och Kultur, Stockholm, 2002. ISBN 91-27-09354-9