Kula (ammunition) – Wikipedia

Kulor av olika utformning. De två sista är försedd med pansarbrytande kärna och spårljus vardera.

Kula är en traditionell benämning för projektilen till finkalibrig ammunition (även kallad kulammunition). Namnet kommer från att historiskt tidiga handeldvapen från början sköt sfäriska projektiler, så kallade kulor. Militärt är benämningen kula dock enbart traditionell och finkalibriga projektiler betecknas projektil istället för kula.[1]

Benämningen kula kommer från den kulformade ammunition som användes i gamla handeldvapen, exempelvis musköter (ovan).

Benämningen kula kommer från den kulformade ammunition som användes i gamla mynningsladdade handeldvapen. Då kulorna behövde färdas genom hela eldröret vid mynningsladdning behövde dessa vara runda för att minimera risken att kulan fastnar. Då dessa vapen saknade räffling gjordes kulorna runda även av stabiliseringsskäl, då en avlång projektil skulle tumla om avlossat från dessa typer av vapen.

Under andra halvan av 1800-talet började dock handeldvapen bli bakladdade och räfflade vilket skapade möjligheten att ge kulorna en mer utdragen form. Eftersom tvärsnittsarean i förhållande till massan minskade så ökade räckvidden kraftigt. Trots att kulor då ej längre var kulformade (sfäriska) i formen så kom namnet kulor att stanna kvar i svenskan.

Kulor kan utformas på många olika sätt och kan bestå av flera olika metaller och laddningar (till exempel spårljus). Dock finns det ett antal historiska grundutformningar som bör nämnas.