Kungsljus – Wikipedia

Kungsljus
L.
De många blomspirorna har antagligen uppstått efter en tidigare skada på en ensam spira
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningPlisterordningen
Lamiales
FamiljFlenörtsväxter
Scrophulariaceae
SläkteKungsljussläktet
Verbascum
ArtKungsljus
V. thapsus
Vetenskapligt namn
§ Verbascum thapsus
AuktorL., 1753
Synonymer
Se separat avsnitt
Carl Lindman: Bilder ur Nordens Flora, tavla 111 * 1 Toppen av blomställningen * 2 Ett av de nedersta bladen * 3 Blomma, förstoring 2 × * 4 En kort och en lång ståndare, förstoring 5 ×
Carl Lindman: Bilder ur Nordens Flora, tavla 111
  • 1 Toppen av blomställningen
  • 2 Ett av de nedersta bladen
  • 3 Blomma, förstoring 2 ×
  • 4 En kort och en lång ståndare, förstoring 5 ×

Kungsljus (Verbascum thapsus L.) är en tvåårig ört i familjen flenörtsväxter.

Beskrivning

[redigera | redigera wikitext]

Första året bildas enbart blad. Andra året kommer en upp till 2 m hög, rak, hård stjälk, som på den övre tredjedelen avslutas med en smal spira med blommor.[1] Spiran blir drygt 2 cm tjock.

Blommar juni — augusti, någon gång utsträckt ända till början av oktober.

Kungsljus överlever sällan till ett tredje år. Däremot kan vilande grobara frön i fröbanker klara sig i över 100 år. Ett extremfall var när man i en sådan bank hittade ett livskraftigt frö, daterat till 3 000 år f.Kr.[2] [3]

Hela örtståndet är täckt av ett ljust, grågult ludd, som skyddar det mot uttorkning och skador från solstrålning. Detta ludd består av färglösa, mycket fina, men utspärrat greniga hår, varigenom växtens yta ser ut att vara överspunnen av en spindelvävslik beklädnad. Enstaka större grenhår, som kan ses med en vanlig lupp, höjer sig över det övriga luddet, och skyddar växten mot betning, eftersom dessa ytterst fina, men styva hår skadar betesdjurens mun. Detta lär sig djuren snabbt och ratar därefter kungsljus. Detta avskräcker emellertid inte getter.[4]

Blomkronan är svagt olikbladig (zygomorf). I ståndarkransen är zygomorfismen tydligare i det att 2 av de 5 ståndarna är längre än de 3 återstående. De små är luddiga med gula hår, men inte de långa. I blomman en pistill, vars märke är klotformigt.

Kungsljusets blommor är protogyna, d v s pistillen är färdig och mogen innan ståndarknapparna öppnat sig. Detta är ett skydd mot självpollinering, som vore genetiskt ofördelaktigt. Blommorna är svagt välluktande.

Korspollineras av korttungade och långtungade bin. Om pollinering inte har inträffat under dagen kan självpollinering trots allt uppstå, när blomman sluter sig mot kvällen.

Bladen sitter som en rosett kring stjälken. De är naggade i kanten. De nedersta kan bli upp till 50 cm långa och 14 cm breda. De avtar successivt i storlek uppöver stjälken.

Bladen innehåller det giftiga ämnet iridoid catalpol, allra mest i unga blad.

Frukten är en kapsel, 7 — 10 mm lång, som innehåller många små svartbruna eller helt svarta, nätmönstrade, gropiga frön. Fröna övervintrar på marken, och gror så snart det blivit tillräckligt ljust på våren.

Ett enda stånd avger enorma mängder frön, 100 000 — 175 000, som lätt sprids av vinden. På detta sätt kan kungsljus etablera sig längs sträckor kilometervis och kan bilda grupper så tätt som 5,2 plantor/m2. I brandhärjade områden är kungsljus en pionjärväxt.

Kromosomtalet är varierande: 30, 34, 36.

EPPO code: VESTH (Verbascum thapsus).

Underarter

[redigera | redigera wikitext]

Arten är mångformig. Följande underarter kan urskiljas:

  • Verbascum thapsus subsp. thapsus L. — blomkronan blir 12 – 20 mm i diameter och ståndarna saknar hår. Exemplar med mer eller mindre vita blommor har kallats Verbascum thapsus f. candicans House. Förekommer i en stor del av utbredningsområdet.
  • Verbascum thapsus subsp. crassifolium (DC.) Murb.
  • Verbascum thapsus subsp. giganteum (Willk.) Nyman — ståndarna är tätt vithåriga. De nedre bladen är tydligt vingade. Endemisk i Spanien.
  • Verbascum thapsus subsp. montanum — blommorna blir 15 – 30 mm i diameter och ståndarna är glest håriga, åtminstone vid basen. De nedre bladen är svagt vingade med korta skaft. Förekommer i sydvästra Österrike och i Medelhavsområdet.

Under senare år har några andra underarter föreslagits, men deras status är osäker.

Hybrider

[redigera | redigera wikitext]

Verbascum × duernsteinense Teyber Verbascum × godronii Boreau, 1857 Verbascum × kerneri Karl FritschFritsch, 1888 Verbascum × lemaitrei Boreau Verbascum × pterocaulon Franch., 1868 Verbascum × pterocaulon Nyman, 1881 Verbascum × semialbum Chaub. Verbascum × subalpinum Brügger, 1880 Verbascum × thapsi L., 1763

Ogräs

[redigera | redigera wikitext]

Kungsljus betraktas på sina håll som ogräs eller till och med invasiv art och bekämpas med diverse metoder.

Kungsljus har en ganska kort pålrot, och i åkermark räcker plöjning för att kraftigt reducera kungsljus, men det är ofta svårt att med denna metod helt utrota den. Kungsljus är emellertid ljuskrävande, och därför kan val av skuggbildande grödor bidra till att göra det besvärligt för kungsljus.

Tidigt på våren har roten på nya plantor inte hunnit bli så lång, och då kan unga plantor dras upp för hand.

Larver från skalbaggen Gymnetron tetrum angriper fruktkapseln och kan eliminera upp till hälften av all frösättning. Detta har med viss framgång använts i Nordamerika för biologisk bekämpning av kungsljus.[4]

Kemisk bekämpning av förstaårsbladen med 2 % glyfosat, triclopyr, C7H4Cl3NO3, och tebuthiuron, C9H16N4OS, har haft viss effekt. Detta måste mödosamt göras rent mekaniskt, planta för planta, eftersom alla de små håren hindrar sprutning med kemikalier upplösta i vätskor att nå bladen, som är målet.[4]

Habitat

[redigera | redigera wikitext]

Stora delar av Eurasien. I Norden finns kungsljus ända upp till Norrbotten i Sverige, Trondheim i Norge och i sydligaste Finland.

Introducerad i Argentina, Australien (1890), Chile, Hawaii, Virginia (mitten av 1700-talet) och Nya Zeeland (1867). I dessa länder har kungsljus blivit invasiv.

Den har blivit så vanlig i de flesta av USA:s delstater att den i en flora på 1800-talet felaktigt angivits som ursprunglig.

Utbredningskartor

[redigera | redigera wikitext]

Biotop

[redigera | redigera wikitext]

Kungsljus växer på torra, välbelysta platser, t ex steniga slänter, grusåsar, berghällar och öppna gläntor.[1]

pH neutralt eller basiskt.

Regn 100 — 1 500 mm/år; gynnsammast 430 – 860 mm/år.

Etymologi

[redigera | redigera wikitext]
Vänsterklicka på bilden, så syns läget för Tapso

Användning

[redigera | redigera wikitext]

Namnet kungsljus lär komma av att man förr i tiden doppade vinterståndare av kungsljus i tjära och använde det som en fackla.[5]

Enligt folkmedicin hjälper en dekokt på kungsljusblommor mot hosta.[6]

Dekokt av blommor har använts mot katarrer. Blad i dekokt eller krossade kan läggas på sår och svullnader.[7]

Rökning av blad har viss stimulerande verkan.[4]

Kan användas för växtfärgning.[4]

Prydnadsväxt i trädgårdar.

Torkade blommor har med namnet Flores Verbasci funnits i svenska farmakopén.[7]

Kungsljus är Blekinges landskapsblomma.[8]

Fiskafänge

[redigera | redigera wikitext]

Enligt Hoffberg: Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom (1792) kan man stöta kungsljus eller dess frön, blanda med mjölk och därav forma små degklimpar som kastas i sjön. När fiskar i sjön ätit därav faller de i dvala och flyter till ytan med buken i vädret, så att de kan plockas upp med händerna.

Naturliga fiender

[redigera | redigera wikitext]

Mögelsporer av (Erysiphe cichoracearum) och rotröta, Phymatotricum omnivorum, Gymnetron tetrum.[4]

Synonymer

[redigera | redigera wikitext]

Källor:[9] [10]

Fnöske

[redigera | redigera wikitext]

Kungljusets ludna blad har använts vid framställning av fnöske, även om det är tickor och framför allt fnösktickan som förknippas med fnösktillverkning.[1][11] Fnöske är ett läderaktigt, lättantändligt material som framför allt framställts från olika tickor, men även annat liknande material.[12] Fnösket har huvudsakligen haft tre användningsområden: eldslagning, sjukvård[13] och kläder,[12][14] men har främst förknippats med eldmakande.[15][16]

Bilder

[redigera | redigera wikitext]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c] ”Fältmalört – Artemisia campestris L.”. Virtuella Floran. 2000. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/astera/artem/artecam.html. Läst 22 december 2014. 
  2. ^ K L Gross & P A Werner: The biology of Canadian weeds, Canadian Journal of Plant Science, 58(2):401-413, 1978
  3. ^ K L Gross & P A Werner: Colonizing abilities of "biennial" plant species in relation to ground cover: implications for their distributions in a successional sere. Ecology, 63(4):921-931, 1982
  4. ^ [a b c d e f] Invasive Species Compendium 
  5. ^ Lagerberg, Torsten (1937). Vilda växter i Norden. Natur och Kultur. sid. 1064 
  6. ^ Christine Grey-Wilson & Jill Coombs: Kryddväxter & läkeörter, Norstedts Förlag AB, Stockholm 1997, ISBN 91-1-970571-9
  7. ^ [a b] Carl Lindman: Bilder ur Nordens Flora, tavla 111
  8. ^ "Kungsljus". NRM.se. Läst 2012-09-18.
  9. ^ ”Tela Botanica - Flore Électronique”. Arkiverad från originalet den 24 juli 2010. https://web.archive.org/web/20100724201719/http://www.tela-botanica.org/page:eflore. Läst 26 juli 2010. 
  10. ^ International Plant Names Index
  11. ^ Klas Jaederfeldt. ”Hur man framställer fnöske ur fnösktickan”. nrm.se. Naturhistoriska riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/kryptogamer/manadenskryptogam/svampar/fnosktickan/fnoske.1097.html. Läst 19 december 2014. 
  12. ^ [a b] Svenska Akademiens ordbok: Fnöske
  13. ^ H. P. Molitoris (april 1994). ”Mushrooms in medicine” (på engelska). Folia Microbiologica 39 (2): sid. 91-98. https://link.springer.com/article/10.1007/BF02906801. Läst 20 december 2014. 
  14. ^ Klas Jaederfeldt (1998). ”Fnösktickan, Fomes fomentarius, och dess användningsområden – Månadens kryptogam april 1998”. nrm.se. Naturhistoriska riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/kryptogamer/manadenskryptogam/svampar/fnosktickan.1893.html. Läst 19 december 2014. 
  15. ^ ”Göra eld med fnöske”. nrm.se. Nationellt resurscentrum för biologi och bioteknik. Arkiverad från originalet den 21 december 2014. https://web.archive.org/web/20141221095142/http://www.bioresurs.uu.se/bilagan/pdf/xBilagan_2008_eld_fnoske.pdf. Läst 19 december 2014. 
  16. ^ Nationalencyklopedin 1991, s. 450.

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Kungsljus&oldid=55424048”