French
DeutschLanding Craft Air Cushion – Wikipedia
| |||
.jpg) | |||
| Allmänt | |||
|---|---|---|---|
| Typ | Svävare | ||
| Varv | Textron | ||
| Operatörer |  USA:s flotta Japans marina självförsvarsstyrkor | ||
| Byggda | 1982–2003 | ||
| I tjänst | 1986 och framåt | ||
| Antal byggda | 91 | ||
| Tekniska data | |||
| Deplacement | 185 ton | ||
| Längd | 26,5 meter | ||
| Bredd | 14,3 meter | ||
| Framdrift | |||
| Huvudmaskin | 4 × Lycoming TF-40 gasturbiner | ||
| Maskinstyrka | 16 000 hk | ||
| Propellrar | 2 × 3,58 meter | ||
| Prestanda | |||
| Maxfart | >70 knop (olastad) >40 knop (fullastad) | ||
| Bunkerkapacitet | 19 000 liter | ||
| Räckvidd | 480 km | ||
| Aktionstid | 5 timmar | ||
| Lastförmåga | |||
| Antal TEU | 9 | ||
| Besättning | 5 man | ||
| Passagerare | upp till 180 soldater | ||
| Lastmeter | 168 m² | ||
| Bilar | 12 × HMMWV | ||
| Lastbilar | 4 × pansarskyttefordon eller 1 × stridsvagn | ||
| Beväpning | |||
| Bestyckning | 2 × 12,7 mm M2 Browning | ||
| Sensorer | Marconi LN-66 | ||
Landing Craft Air Cushion (LCAC) är en serie svävare avsedda för landstigning och andra amfibieoperationer. Svävarna är byggda av Textron Marine & Land Systems i New Orleans för USA:s flotta och Japans marina självförsvarsstyrkor.
Utveckling
[redigera | redigera wikitext]Under Vietnamkriget hade Bell licenstillverkat sju svävare av brittisk modell för patrullering och amfibieoperationer i Mekongdeltat. De var relativt små, men visade ändå på svävarens fördelar för militära operationer. Därför begärde USA:s flotta i början av 1970-talet in offerter på svävare för landstigningsoperationer. Aerojet och Bell lämnade in varsitt förslag varav Bells konstruktion valdes för serieproduktion. De första svävarna började levereras till flottan 1984 och de fick typgodkännande 1986. Den sista svävaren levererades till flottan 2001. Produktionen fortsatte dock till 2003 för att färdigställa leveransen av de sex svävare som beställdes av Japan 1994. I början av 2000-talet påbörjades ett program för livstidsförlängning av 72 av de amerikanska svävarna för tjänstgöring fram till 2026.
Konstruktion
[redigera | redigera wikitext]LCAC har en modulär uppbyggnad för att underlätta reparationer och underhåll. De är helt amfibiska och kan klara markhinder på upp till 1,2 meter. Främre rampen är 8,8 meter bred medan akterrampen är 4,6 meter. Alla fyra gasturbiner används för både framdrivning och lyft. En LCAC kan fortsätta att fungera med bara två gasturbiner, fast med reducerad kapacitet. LCAC:s kombination av fart, räckvidd och lastförmåga har gett USA:s flotta möjlighet till snabba och överraskande amfibieoperationer som de tidigare inte hade möjlighet till.
Användning
[redigera | redigera wikitext]_during_trials_in_1984.jpeg) |
Japans marina självförsvarsstyrkor – 6 stycken
USA:s flotta - Assault Craft Unit 4 – 18 stycken
- Assault Craft Unit 5 – 18 stycken
Fartyg som kan bära LCAC
[redigera | redigera wikitext]_assigned_to_Assault_Craft_Unit_Four_(ACU_4)_offloads_an_M1-A1_Abrams_tank.jpg)
| Fartygsklass | antal LCAC |
|---|---|
| Austin-klass | 1 |
| Anchorage-klass | 4 |
| Tarawa-klass | 1 |
| Whidbey Island-klass | 4 |
| Wasp-klass | 3 |
| Harpers Ferry-klass | 2 |
| San Antonio-klass | 2 |
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ”Landing Craft, Air Cushion (LCAC)”. Federation of American Scientists. 14 februari 2000. http://fas.org/man/dod-101/sys/ship/lcac.htm.
- ”Landing Craft, Air Cushion (LCAC)”. Global Security. 7 juli 2011. http://www.globalsecurity.org/military/systems/ship/lcac.htm.
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Landing Craft Air Cushion, tidigare version.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Landing Craft Air Cushion.
