Tysklands förbundskansler – Wikipedia

Tysklands förbundskansler
Förbundskanslerns standar
Nuvarande Olaf Scholz sedan 8 december 2021
Säte	Berlin
Nomineras av	Förbundspresidenten
Utses av	Förbundsdagen
Underställd	Tysklands grundlag
Mandatperiod	normalt 4 år, obegränsat antal omval
Förste innehavare	Konrad Adenauer
Inrättat	1949 (1867, 1871)
Ställföreträdare	Tysklands vice förbundskansler
Webbplats	Förbundskanslern

Tysklands förbundskansler (tyska: Bundeskanzler (maskulinum), Bundeskanzlerin (femininum)) är landets regeringschef och representant i Europeiska rådet. Ämbetet inrättades 1949 i samband med upprättandet av Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) under de allierade västländernas (USA, Storbritannien och Frankrike) ockupation efter andra världskriget, men har sina rötter i Nordtyska förbundets kanslerämbete från 1867 som 1871 blev Tysklands rikskansler (efter segern i det fransk-preussiska kriget som ledde till utropandet av Kejsardömet Tyskland).

Efter Tyska demokratiska republikens upplösning och införlivande i Förbundsrepubliken Tyskland (1990) är förbundskanslern regeringschef för hela Tyskland.

Olaf Scholz är Tysklands förbundskansler sedan 8 december 2021.

Tysklands grundlag (tyska: Grundgesetz) ger förbundskanslern en central roll i landets styrelse som landets regeringschef. Det rent formella statschefskapet åläggs dock Tysklands förbundspresident. Förbundspresidenten utser och entledigar ministrarna i regeringen på förbundskanslerns förslag.^[1]

Männen bakom grundlagen sökte noggrant att undgå de författningstekniska svagheter som fanns under Weimarrepubliken där rikspresidentens maktbefogenheter i nödlägen exempelvis möjliggjorde Fullmaktslagen.

Förbundskanslern är den inflytelserikaste befattningshavaren i Tyskland. I och med att förbundskanslern har stöd av majoriteten i förbundsdagen kan vederbörande utöva stort inflytande över förbundsrepublikens politik. Förbundskanslern kan enligt artikel 68 i grundlagen begära misstroendeförklaring för att vara säker på att få i genom sin politik i förbundsdagen. Ifall misstroendeförklaringen går igenom kan förbundskansler begära att förbundspresidenten kan upplösa förbundsdagen och utlysa nyval.^[1]

Förbundskanslern leder förbundsregeringen.^[1] Förbundskanslern bestämmer även inriktningen för den federala in- och utrikespolitiken.^[1]

Grundlagens artikel 65 ger uttryck för tre grundläggande principer för förbundskanslern och underlydande ministrar

1. Kanslerprincipen – förbundskanslern har det övergripande ansvaret för hela regeringens politik.^[1]
2. Principen om ministrarnas autonomi – ministrarna har rätt att självständigt styra sina departement under förbundskanslerns övergripande inriktning.^[1]
3. Regeringsprincipen – vid oenighet mellan två eller flera ministrar fäller regeringen kollektivt det slutliga avgörandet.^[1]

Enligt Artikel 115 i grundlagen övertar förbundskanslern högsta befälsrätten (tyska: Befehls- und Kommandogewalt) över väpnade styrkorna i det som grundlagen benämner som försvarsläge (tyska: Verteidigungsfall).^[1][2] Normalt så innehar försvarsministern den högsta befälsrätten.^[3]

Kanslern har rätt att utse en av regeringens ministrar till sin ställföreträdare, vanligen kallad vicekansler, som temporärt övertar kanslerns roll och uppgifter i kanslerns frånvaro. Vid förbundskanslerns förtida avgång eller död övergår dock inte förbundskanslerämbetet automatiskt till vicekanslern, utan en ny förbundskansler måste utses av förbundspresidenten och bekräftas av förbundsdagen.

Bundeskanzleramt är namnet på såväl förbundskanslerns stabsorganisation liksom byggnaden som inhyser densamma.

Förbundskanslern väljs, på förslag av förbundspresidenten, av förbundsdagen efter att allmänt val dit har ägt rum (vilket regelmässigt inträffar vart fjärde år). Vid förbundskanslervalet måste alla förbundsdagens ledamöter delta för att valet ska äga giltighet. Tanken bakom detta system är att garantera en stabil regeringsmajoritet.

Förbundskanslern kan avsättas genom nyval eller genom ett så kallat konstruktivt misstroendevotum (konstruktives Misstrauenvotum). Förbundsdagen visar i ett sådant fall huruvida förbundskanslern fortfarande har majoritetens förtroende. Om så ej är fallet ersätts förbundskanslern av den kandidat som erhåller en majoritet av förbundsdagens röster. Ett misstroendevotum utan förslag på ersättande kanslerkandidat kallas för destruktivt misstroendevotum och har aldrig ägt rum sedan förbundsrepublikens bildande. På förbundsnivå har endast ett enda konstruktivt misstroendevotum lett till att sittande förbundskanslern ersatts av en ny kandidat.

1982 förlorade förbundskansler Helmut Schmidt (SPD) koalitionspartnern FDP:s förtroende och ersattes av Helmut Kohl (CDU).

Förbundskanslern kan själv pröva förbundsdagens förtroende genom att ställa en förtroendefråga (Vertrauensfrage). Om förbundskanslern inte erhåller förbundsdagens förtroende upplöses förbundsdagen och förbundspresidenten utlyser nyval. I tre fall har förbundskanslerns förtroendefråga lett till nyval:

1. Willy Brandt förlorade 1972 en förtroendefråga i förbundsdagen, men hans parti (SPD) vann många röster i det påföljande nyvalet och Brandt kunde sitta kvar som förbundskansler.
2. Helmut Kohl förlorade 1982 en förtroendefråga efter skakiga koalitionsförhandlingar med den nya partnern FDP, som dessförinnan hade röstat emot förbundskanslern Helmut Schmidt. Även Kohl vann det påföljande nyvalet och förblev förbundskansler i sexton år.
3. 2005 förlorade Gerhard Schröder (SPD) en förtroendefråga han hade ställt med anledning av SPD:s betydande tillbakagång i delstatsparlamenten. Nyvalet uttryckte inte valmanskårens klara ställningstagande för eller emot en fortsatt regering under förbundskansler Schröder utan ledde till långdragna förhandlingar och till slut till att Angela Merkel ersatte Schröder som förbundskansler i en så kallad stor koalition (große Koalition) med socialdemokrater och kristdemokrater.

Nr		Förbundskansler	Tillträdde	Avgick	Varaktighet	Parti		Regering	Ref
1		Konrad Adenauer (1876–1967)	15 september 1949	16 oktober 1963	14 år och 31 dagar		CDU	Adenauer I CDU/CSU – FDP – DP    Adenauer II CDU/CSU – FDP/FVP – DP – GB/BHE   Adenauer III CDU/CSU – DP     Adenauer IV CDU/CSU – FDP     Adenauer V CDU/CSU – FDP	[4][5]
2		Ludwig Erhard (1897–1977)	16 oktober 1963	1 december 1966	3 år och 46 dagar		CDU	Erhard I CDU/CSU – FDP     Erhard II CDU/CSU – FDP	[4][6]
3		Kurt Georg Kiesinger (1904–1988)	1 december 1966	21 oktober 1969	2 år och 324 dagar		CDU	Kiesinger CDU/CSU – SPD	[4][7]
4		Willy Brandt (1913–1992)	21 oktober 1969	7 maj 1974	4 år och 198 dagar		SPD	Brandt I SPD – FDP     Brandt II SPD – FDP	[4][8]
–		Walter Scheel (tf.) (1919–2016)	7 maj 1974	16 maj 1974	0 år och 9 dagar		FDP	Brandt II FDP – SPD	[9]
5		Helmut Schmidt (1918–2015)	16 maj 1974	1 oktober 1982	8 år och 138 dagar		SPD	Schmidt I SPD – FDP     Schmidt II SPD – FDP     Schmidt III SPD – FDP	[4][10]
6		Helmut Kohl (1930–2017)	1 oktober 1982	27 oktober 1998	16 år och 26 dagar		CDU	Kohl I CDU/CSU – FDP     Kohl II CDU/CSU – FDP     Kohl III CDU/CSU – FDP – DSU    Kohl IV CDU/CSU – FDP     Kohl V CDU/CSU – FDP	[4][11]
7		Gerhard Schröder (född 1944)	27 oktober 1998	22 november 2005	7 år och 26 dagar		SPD	Schröder I SPD – De gröna     Schröder II SPD – De gröna	[4][12]
8		Angela Merkel (född 1954)	22 november 2005	8 december 2021	16 år och 16 dagar		CDU	Merkel I CDU/CSU – SPD     Merkel II CDU/CSU – FDP     Merkel III CDU/CSU – SPD     Merkel IV CDU/CSU – SPD	[4][13]
9		Olaf Scholz (född 1958)	8 december 2021	nuvarande	2 år och 342 dagar		SPD	Scholz SPD – De gröna – FDP	[4][14]

• Politik i Tyskland
• Östtysklands ministerpresident
• Tysklands rikskansler
• Führer
• Österrikes förbundskansler

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Bundeskanzler (Deutschland), tidigare version.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Chancellor of Germany (Federal Republic of Germany), tidigare version.

• bundeskanzler.de
• Wikimedia Commons har media som rör Tysklands förbundskansler.