Mästare – Wikipedia

Wiktionary har ordboksartiklar om mästare och mäster.

Mästare eller mäster (av tyska: Meister) är en myndighetsutfärdad titel för hantverkare som, efter att ha avlagt mästarprov eller på annat sätt dokumenterat sitt kunnande, självständigt får utöva sitt yrke. Kompetensbeviset kallas mästarbrev och som mästare har man rätt att anställa gesäller och lärlingar.

Titeln och därtill används bland annat i Tyskland, Österrike och Skandinavien, etc, och är främst av historisk natur, ursprungligen utfärdat inom skråväsendet, men förekommer än idag som symbolisk eller formell titel inom vissa yrkesväsen och dylikt. I modern tid används begreppet "mästare" dock numera för att beskriva rekordhållare eller bästa resultatinnehavare inom sport, exempelvis "sverigemästare" på nationell nivå eller "världsmästare" på internationell nivå.

Sverige

Utfärdande

Mästarprov och mästartitel utfärdades ursprungligen inom skråväsendet i Sverige, men kom 1846 att förlora sin juridiska betydelse när generalämbetsskråna ersattes av en "Handel- Handtwerks- och Fabriksordning". År 1929 började dock Sveriges hantverksorganisation utfärda mästarbrev, men dessa saknade då officiell, juridisk betydelse.^[1] Sedan år 1941 är det dock åter möjligt att erhålla formella mästarbrev. Detta regleras idag av lagen (1995:1255) om mästarbrev för hantverkare och förordningen (1995:1256) om mästarbrev för hantverkare.

Myndighetsuppdraget att utfärda och återkalla mästarbrev innehas av organisationen Sveriges hantverksråd sedan 30 november 1995 och kräver skriftlig ansökan till rådet.^[2]^[3] År 2020 utfärdade hantverksrådet ett mästarbrev till den svenska rustningsmakaren Albert Collins, görande honom den första rustningsmakarmästaren i Sverige sedan 1781.^[4]

Villkor

Villkoren för att få bli mästare har varierat. Enligt 1621, 1669 och 1720 års generalämbetsskrå krävdes att gesällen ansökte om mästarskap hos ämbetet, betalade de föreskrivna avgifterna och sedan utförde ett angivet mästarstycke. Efter godkänt mästarprov var det vanligt att den nye mästaren skulle bjuda de övriga ämbetsbröderna på en festmåltid. Efter erhållen mästarvärdighet åtföljdes ungbror, som han kallades, till stadens magistrat för att sväras in som borgare, det vill säga erhålla burskap. Med burskap hade mästaren även möjligheter att delta i det politiska livet.

För att förhindra överetablering strävade skråna efter att begränsa antalet mästare.^[5] Från och med 1600-talet försökte svenska staten motverka sådana hinder beträffande behöriga gesäller.^[6]

För hammarsmedsmästare fanns andra ordningar än ovan.

Se även

Referenser

Noter

^ https://runeberg.org/svda/1940/0033.html
^ ”Förordning (1995:1256) om mästarbrev för hantverkare”. Sveriges riksdag. /riksdagen.se. https://riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/forordning-19951256-om-mastarbrev-for_sfs-1995-1256. Läst 3 april 2023. ”2§ Mästarbrev utfärdas av organisationen Sveriges Hantverksråd efter skriftlig ansökan till rådet.”
^ ”Sveriges Hantverksråds uppdrag”. Sveriges hantverksråd. hantverksrad.se. https://hantverksrad.se/om-oss/. Läst 6 oktober 2020.
^ ”Här är Sveriges nya rustningsmakarmästare – den första sedan 1781”. svt.se. 19 november 2020. https://www.svt.se/kultur/har-ar-sveriges-nya-rustningsmakarmastare-den-forsta-sedan-1781. Läst 3 april 2023.
^ “I underdånig klagoskrift, beswärade sig handtwerkerierna i Stockholm, år 1800, å nyo deröfwer, att antalet af mästare, som blifwit tillåtet, skall wara öfwerdrifwet och öfwer behofwet; att sjelfswåldet af så kallade fuskare mer och mer tagit öfwerhand, och att nu, mer än tillförene, friheten, att från Landsorterna hitföra och försälja allehanda tillwerkningar, skall nyttjas och missbrukas; hwaröfwer Kongl. Commerce Collegium afgaf sitt underdåniga yttrande och deri omständligen ådagalade ogrunden af handtwerks-societeternas klagan och det felaktiga begrepp, de hysa, om hwad som rätteligen kan främja det allmännas och deras egen nytta.” (Ur Stockholms Stads Historia från stadens anläggning till närwarande tid, utgiven av Nils Lundequist på Zacharias Hæggströms förlag 1828)
^ Enligt 1622 års ordningar för skråämbeten kunde städer med färre än fyra mästare i ett hantverk inte ha ett eget skrå, utan hörde istället till Stockholms skrå för det hantverket (Stockholms Stads Historia från stadens anläggning till närwarande tid)

Allmänna källor

Bra böckers världshistoria, band 5: sid. 178-179 & band 6: sid. 100-107, Bra böcker, Höganäs 1984, ISBN 91-86102-87-7 resp. ISBN 91-86102-88-5
Fokus, sid. 2141 & 2780, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1970, ISBN 91-20-02646-3
Nationalencyklopedin, multimedia 2000 plus
General Embets Skrå, 1621
Allgemene Ordningh och Skråå, 1669
Algemene Ordning och Skrå, 1720
Handel-, Handtwerks- och Fabriksordning, 1846

[1] ttps://runeberg.org/svda/1940/0033.html

[1995:1256-2] ”Förordning (1995:1256) om mästarbrev för hantverkare”. Sveriges riksdag. /riksdagen.se. https://riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/forordning-19951256-om-mastarbrev-for_sfs-1995-1256. Läst 3 april 2023. ”2§ Mästarbrev utfärdas av organisationen Sveriges Hantverksråd efter skriftlig ansökan till rådet.”

[hantverksrad.se/om-oss-3] ”Sveriges Hantverksråds uppdrag”. Sveriges hantverksråd. hantverksrad.se. https://hantverksrad.se/om-oss/. Läst 6 oktober 2020.

[Albert_Collins_2020-4] ”Här är Sveriges nya rustningsmakarmästare – den första sedan 1781”. svt.se. 19 november 2020. https://www.svt.se/kultur/har-ar-sveriges-nya-rustningsmakarmastare-den-forsta-sedan-1781. Läst 3 april 2023.

[5] “I underdånig klagoskrift, beswärade sig handtwerkerierna i Stockholm, år 1800, å nyo deröfwer, att antalet af mästare, som blifwit tillåtet, skall wara öfwerdrifwet och öfwer behofwet; att sjelfswåldet af så kallade fuskare mer och mer tagit öfwerhand, och att nu, mer än tillförene, friheten, att från Landsorterna hitföra och försälja allehanda tillwerkningar, skall nyttjas och missbrukas; hwaröfwer Kongl. Commerce Collegium afgaf sitt underdåniga yttrande och deri omständligen ådagalade ogrunden af handtwerks-societeternas klagan och det felaktiga begrepp, de hysa, om hwad som rätteligen kan främja det allmännas och deras egen nytta.” (Ur Stockholms Stads Historia från stadens anläggning till närwarande tid, utgiven av Nils Lundequist på Zacharias Hæggströms förlag 1828)

[6] Enligt 1622 års ordningar för skråämbeten kunde städer med färre än fyra mästare i ett hantverk inte ha ett eget skrå, utan hörde istället till Stockholms skrå för det hantverket (Stockholms Stads Historia från stadens anläggning till närwarande tid)

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]