Metallorganisk kemi – Wikipedia

Ferrocen är ett exempel på en metallorganisk förening.
Dijärnnonakarbonyl, Fe2(CO)9, en metallorganisk förening.
Grignardreaktion.

Metallorganisk kemi är den del av kemin som studerar kemiska föreningar som innehåller bindningar mellan kol och metaller. Metallorganisk kemi kombinerar därför aspekter av organisk kemi och oorganisk kemi.

Olika metallorganiska föreningar

[redigera | redigera wikitext]

Metallorganiska föreningar med huvudgruppsmetaller och övergångsmetaller fungerar olika.[1]

Tidiga insatser inom metallorganisk kemi var Louis Claude Cadets syntes av metylarsenikföreningar besläktade med kakodyl, William Christopher Zeises eten-platina-komplex, det så kallade Zeises salt, Edward Franklands upptäckt av dimetylzink, Ludwig Monds upptäckt av tetrakarbonylnickel, och Victor Grignards magnesiumorganiska föreningar, så kallade Grignardreagens. Arbete med produkter från stenkols- och petroleumindustrin ledde till Ziegler-Natta-processen, Fischer-Tropsch-processen och oxo-syntes, som alla är metallkatalyserade processer som använder kolmonoxid, vätgas och alkener som råmaterial.

Tetraetylbly var tidigare en vanlig tillsats i bensin för att undvika knackning. På grund av blyets toxicitet används det inte längre, men ersättningsämnen har varit andra metallorganiska föreningar som ferrocen och metylcyklopentadienylmangantrikarbonyl (MMT).

Metallorganisk kemi började ses som ett eget område inom kemin under 1950-talet, efter upptäckten av ferrocen och studier av metallorganiska föreningar med övergångsmetaller.[1] Området ansågs väl etablerat när Ernst Otto Fischer och Geoffrey Wilkinson 1973 tilldelades nobelpriset i kemi för sina studier av metallocener.

Viktiga årtal inom metallorganisk kemi

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
  1. ^ [a b] Metallorganisk kemi Arkiverad 17 maj 2022 hämtat från the Wayback Machine., Lunds universitet, läst 2011-04-05