Nürnbergprocessen – Wikipedia

Nürnbergprocessen var en internationell rättegång i Nürnberg som varade mellan 20 november 1945 och 1 oktober 1946. De allierade segrarmakterna i andra världskriget ställde 24 militära och politiska ledare från det besegrade Nazityskland inför rätta.

Nürnbergprocessen är den inledande och mest kända av Nürnbergrättegångarna (1945–1949).

Förhistoria

Vid ett regeringssammanträde i november 1943 föreslog premiärminister Winston Churchill att de främsta tyska krigsförbrytarna skulle avrättas omedelbart. Redan ett år tidigare hade den brittiske ambassadören i Moskva diskuterat summarisk avrättning av tyska krigsförbrytare med sina ryska kolleger. Stalin motsatte sig dock detta; han trodde att detta förfarande skulle kunna framstå som en personlig hämndaktion.

Den amerikanske finansministern Henry Morgenthau, som även hade stort inflytande över utrikespolitiken, förordade omedelbar avrättning av de främsta tyska krigsförbrytarna. Han lade 1944 fram en plan, den så kallade Morgenthauplanen, som syftade till att oskadliggöra Tyskland för all framtid. Vid ett möte den 10 november 1943, strax före Teherankonferensen, förordade Churchill "summarisk behandling" av de främsta krigsförbrytarna, det vill säga arrestering och arkebusering. Churchill och även Roosevelt ställde sig under lång tid på Morgenthaus sida. Den amerikanske krigsministern Henry L. Stimson, som ansåg att en internationell militärtribunal var att föredra före summariska avrättningar, kunde så småningom övertyga Churchill och Roosevelt. Det var i princip inte förrän i och med Jaltakonferensen 1945 som det förelåg konsensus hos de allierade att anordna en krigsförbrytarrättegång. För att genomföra rättegången bildades den Internationella militärtribunalen (International Military Tribunal).

Åtalspunkter och domstolsstadga

De anklagade i Nürnberg åtalades för något eller några av följande brott, med den innebörd brottstyperna har idag:

Den domstolsstadga som antogs av segrarmakterna definierar domstolens uppgift som att döma krigsförbrytare från de besegrade makterna för följande, och här skiljer sig definitionerna från vad som sägs i ovanstående artiklar:

Planerande av anfallskrig, det vill säga att planera, förbereda krig eller annan aggression i strid med internationella avtal
Brott mot freden, det vill säga att inleda och föra krig eller annan aggression i strid med internationella avtal
Krigsförbrytelser, det vill säga brott mot lagar och seder i krig. Detta inkluderar, mord, dålig behandling av och deportation av civilbefolkning på ockuperat område till slavläger, mord och dålig behandling av krigsfångar eller människor som påträffas på öppna havet, dödande av gisslan, plundring, illvillig förstörelse av städer och byar, och sådan förstörelse som inte är påkallad av militära skäl
Brott mot mänskligheten, det vill säga mord, folkmord, förslavande, deportation och andra inhumana gärningar mot civilbefolkning före och under kriget, eller förföljelse på politiska, rasliga och religiösa grunder, vid förövandet av eller med samband till brott inom denna domstols jurisdiktion, oavsett om gärningarna är i strid med nationell lagstiftning i det land där de förövats

Ledare, organisatörer, uppviglare och medhjälpare delaktiga i plan eller konspiration av ovan sagda brott är kollektivt ansvariga för planens eller konspirationens utförande.

Domare

Geoffrey Lawrence – huvuddomare för Storbritannien, domstolens ordförande
Norman Birkett – suppleant för Storbritannien
Francis Biddle – huvuddomare för USA
John Parker – suppleant för USA
Henri Donnedieu de Vabres – huvuddomare för Frankrike
Robert Falco – suppleant för Frankrike
Iona Nikitsjenko – huvuddomare för Sovjetunionen
Alexander Voltjov – suppleant för Sovjetunionen

Åklagare

Åtalade i alfabetisk ordning

Namn	Befattning	Dom
Martin Bormann	Riksminister, Führerns privatsekreterare 1941–1945, partiminister 1945	Dödsdom in absentia
Karl Dönitz	Storamiral, chef för Kriegsmarine 1943–1945, Hitlers efterträdare	10 års fängelse
Hans Frank	Generalguvernör i Polen (Generalguvernementet)	Dödsdom; avrättad
Wilhelm Frick	Riksinrikesminister, ordinarie riksprotektor för Böhmen-Mähren 1943–1945	Dödsdom; avrättad
Hans Fritzsche	Byråchef på Goebbels propagandaministerium, radiotalare	Frikänd
Walther Funk	Riksbankschef 1939–1945	Livstids fängelse
Hermann Göring	Riksmarskalk, överbefälhavare för Luftwaffe	Dödsdom; begick självmord drygt två timmar före avrättningen
Rudolf Hess	Hitlers ställföreträdare; internerad i England sedan 1941	Livstids fängelse
Alfred Jodl	Generalstabschef, chef för OKW:s operativa avdelning	Dödsdom; avrättad, postumt frikänd 1953 av en västtysk denazifieringsdomstol men frikännandet revs upp samma år
Ernst Kaltenbrunner	Chef för RSHA, högste överlevande företrädare för SS	Dödsdom; avrättad
Wilhelm Keitel	Generalfältmarskalk, Chef för OKW	Dödsdom; avrättad
Gustav Krupp von Bohlen und Halbach	Industrimagnat, koncernchef för Kruppverken	Åtalet lades ned av hälsoskäl
Robert Ley	Arbetsledare, chef för Deutsche Arbeitsfront	Begick självmord 25 oktober 1945, innan rättegången hade ägt rum
Konstantin von Neurath	Diplomat, utrikesminister 1932–1938, riksprotektor för Böhmen-Mähren 1939–1943	15 års fängelse
Franz von Papen	Diplomat, ambassadör i Turkiet	Frikänd
Erich Raeder	Storamiral, chef för Kriegsmarine 1935–1943	Livstids fängelse
Joachim von Ribbentrop	Utrikesminister 1938–1945	Dödsdom; avrättad
Alfred Rosenberg	Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets chefsideolog, riksminister för de ockuperade områdena i öster	Dödsdom; avrättad
Fritz Sauckel	Arbetsledare, generalbefullmäktigad för arbetskraftsmobiliseringen 1942–1945	Dödsdom; avrättad
Hjalmar Schacht	Riksbankschef 1933–1939, ekonomiminister 1934–1937	Frikänd
Baldur von Schirach	Riksungdomsledare, chef för Hitlerjugend 1933–1940	20 års fängelse
Arthur Seyss-Inquart	Rikskommissarie i Nederländerna 1940–1945	Dödsdom; avrättad
Albert Speer	Rustningsminister, chef för Organisation Todt	20 års fängelse
Julius Streicher	Gauleiter i Franken, chefredaktör för Der Stürmer	Dödsdom; avrättad

Domslut och avrättningar

Tribunalen avkunnade sina domar den 1 oktober 1946. Intensiva och långdragna överläggningar hade föregått domslutet. Diskussionen hade bland annat gällt huruvida Hess, Funk och Speer skulle dömas till döden eller erhålla fängelsestraff i Spandaufängelset. Den ryske domaren ville döma samtliga dessa tre åtalade till döden, men han fick i omröstningen inte medhåll från någon av de andra tre huvuddomarna. Den franske domaren kunde tänka sig att militärerna Keitel och Jodl skulle avrättas genom arkebusering, men han fick, i sin tur, inget gehör för sin uppfattning.

Dödsdomarna gick i verkställighet natten till den 16 oktober 1946. Eftersom Göring hade begått självmord genom att inta gift några timmar före sin hängning, blev Ribbentrop den förste att bestiga schavotten. Därefter följde i tur och ordning Keitel, Kaltenbrunner, Rosenberg, Frank, Frick, Streicher, Sauckel, Jodl och Seyss-Inquart. Hängningarna inleddes klockan 01.11 och avslutades klockan 02.57, då den siste avrättade förklarades död. De tio avrättade männens kroppar fördes till ett krematorium, enligt vissa källor i Dachau, varefter askan spreds i floden Isar, en biflod till Donau.

Se även

Referenser

Tryckta källor

Davidson, Eugene (1997) [1966] (på engelska). The Trial of the Germans. Columbia, Missouri York: University of Missouri Press. ISBN 0-8262-1139-9
Goldensohn, Leon (2005). Nürnbergrättegången: samtal med vittnen och anklagade. Stockholm: Fahrenheit. ISBN 91-975262-8-2
Neave, Airey (1980). Dömda i Nürnberg. Malmö: Bernce. ISBN 91-500-0361-5
Nürnbergprocessen I. Domstolsstadga och anklagelseakter. Stockholm: Kooperativa förbundets bokförlag. 1946
Nürnbergprocessen II. Anklagelseakter och domar. Stockholm: Kooperativa förbundets bokförlag. 1947
Pätzold, Kurt & Weißbecker, Manfred, red (1999) (på tyska). Stufen zum Galgen: Lebenswege vor den Nürnberger Urteilen. Leipzig: Militzke. ISBN 3-86189-163-8
Trial of the Major War Criminals before the International Military Tribunal. Nuremberg 14 November 1945 – 1 October 1946, "22", Nuremberg: International Military Tribunal, 1948
Tusa, Ann; Tusa, John (1987). Nürnbergprocessen. Stockholm: Legenda. ISBN 91-582-1070-9

Externa länkar

Nürnbergprocessen och följande rättegångar
Rättegångsprotokollet
Dokumentärt filmmaterial på Youtube
Bilder från Nürnberg varav de fyra sista visar bilder domstolsbyggnaden och de tilltalade
Wikimedia Commons har media som rör Nürnbergprocessen.
Bilder & media