Omljud – Wikipedia

Omljud (tyska: Umlaut, en term som används även på exempelvis engelska) är en process som innebär att en vokal påverkas av en annan vokal, vanligen i den följande stavelsen. Omljud är en företeelse som är speciell för de nord- och västgermanska språken.^[1]

Omljud uppstod vanligtvis när en vokal påverkades av ett följande ljud, så att den första vokalen assimilerades till större likhet med det påverkande ljudet.^[2] Denna typ av assimilation kallas regressiv. När en vokal påverkas av ett föregående i-ljud kallas detta progressiv assimilation. Ett exempel på detta är när i i fornsvenska miolk påverkade o så att det nuvarande mjölk uppstod.^[3][4]

I de nordiska språken förekommer a-, i-, R-, u- och w-omljud.

A-omljudet är äldst, och påverkar /u/, som sänks till /o/, och /i/, som sänks till /e/. Exempel är isländskt neðan ’nedan’ (jfr isl. niðr ’ned’) och brot ’brott’ < *bruta.^[5][6]

I-omljudet är av olika ålder. Äldst är i-omljud på /e/ som blir /i/. Exempel är isländskt sigla < *seglian ’segla’, rigna < *regnian ’regna’. Detta tidiga i-omljud, som sannolikt var samtidigt med a-omljudet, har fått mindre omfattning i de nordiska språken än i de västgermanska. Fler spår i de nordiska språken har de yngre i-omljuden satt. De påverkar /a(:)/, /o(:)/, /u(:)/, /aw/, /ju:/ så att de kommer att artikuleras längre fram i munnen, och i vissa fall också med högre tungställning. Exempel är isländskt gestr ’gäst’ < gastiz, læsa ’låsa’ < *lāsijan, synir ’söner’ till son och knýta ’knyta’ av < *knūtijan.^[7][6]

R-omljud förekommer endast i västnordiska och påverkar /a/ som blir /e/, /iu/ som blir /y/ och /u/ som blir /y/ i fornvästnordiska. Exempel: Isländska ker (jfr. gotiska kas, svenska kar), isländska kýr av urnordiskt *kuR, och isländska dýr (jfr. gotiska dius, svenska djur).^[8][6] Gotiskt -s motsvaras av -R i urnordiska.

U-omljud är yngst, och förekommer rikligast i västnordiskan. Det påverkar /a(:)/, och i några få fall /e/. Det fonetiska resultatet av detta omljud är något oklart. I isländska handskrifter skrivs det på olika sätt, i den poetiska Eddan ofta som en au-ligatur. I normaliserade texter återges det alltid med ǫ (”o med hake”). I nutida isländska skrivs det ö. Exempel är isländskt lönd < lǫnd < *landu och tøgr ’tiotal’ < *teguz.^[9][6]

W-omljud påverkar /i/ som blir /y/, och /a/ som blir ǫ i fornisländskan. Exempel är isländskt tryggr ’trygg’ < *triggwiaz, och hǫggva (höggva) ’hugga’ < *haggwan.^[10][6]

De ovan nämnda omljuden är alla regressiva, d.v.s. bakåtverkande, men i fornsvenska och forndanska förekommer även progressivt i-omljud: hialpa > hjælpa, biorn > björn, fioll > fjøll > föll.^[4]

I östnordiska språk har progressivt i‑omljud haft särskilt kraftigt genomslag på efterföljande /a/. De enda inhemska arvord som inte har övergången ja ＞ jæ är svarsordet ja (som dessutom har unikt kvarstående uddljudande j‐), och pronominet jag,^[11] som dock i många danska och några svenska mål, i standarddanska, och stundom i fornsvenska, är omljutt: je(g), iæk. Andra svenska ord som idag har ‑ja‑ utan omljud har antingen upptagits från nordiska fornspråk (jarl, Hjalmar, hjalt)^[12] eller inlånats, som jaga^[13]. Dessutom finns några inhemska svenska ord med ‑ja‐ eller ja‐ som är ljudhärmande eller beskrivande nybildningar eller ombildningar, som jama, jamsa, och fjant.

• Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk, Aschehoug & Co., sjette reviderte utgave, Aktietrykkeriet i Trondhjem, Oslo 1961