Ordos, Inre Mongoliet – Wikipedia

För andra betydelser, se Ordos.
Ordos
Mongoliska :
Ordos qota
Ордос хот
kinesiska : 鄂尔多斯市?
pinyin: È'ěrduōsī shì
Skulptur i Ordos.Skulptur i Ordos.
Typ av område:
Provinsnivå 
 Prefekturnivå 
  Häradsnivå 
   Sockennivå

 Stad på prefekturnivå
Provins Inre Mongoliet
(prefekturer i Inre Mongoliet)
Huvudort Dongsheng
Areal
Totalt 86 752 km²
Stadsdistrikt 2 137 km²
Folkmängd
Totalt* 1 940 653 (2010)
22,4 inv./km²
Stadsdistrikt* 582 544 (2010)
272,6 inv./km²
Större kinesiska nationaliteter
Officiell webbplats
Ordoss läge i Inre Mongoliet, Kina.
Ordoss läge i Inre Mongoliet, Kina.
*Källa för folkmängd: http://www.geohive.com/cntry/subs/cn-15.aspx
Källa för folkmängd i stadsdistrikt: http://www.geohive.com/cntry/subs/cn-15.aspx

Ordos är en stad på prefekturnivå i Inre Mongoliet i Folkrepubliken Kina. En stor del av prefekturen utgörs av Ordosplatån.

Ordos är en av Inre Mongoliets ekonomiskt mest utvecklade regioner och har tre av regionens mest lönsamma industrier, produktion av kashmirull, kolutvinning och kemisk industri.[1]

Ordos var tidigare ett område där olika mongoliska hövdingar upprättade riken, bland andra Altan Khan.

Qingdynastin införlivade Ordos med Inre Mongoliet under det tidigare 1600-talet och styrde området som det mongoliska förbundet Ich Dzuu (kinesiska: 伊克昭盟; pinyin: Yīkèzhāo méng; mongoliska: Их Зуу аймаг), vilket betyder "stort lamakloster" på mongoliska.[2]. Detta förbund bestod i sin tur av sju fänikor eller baner (kinesiska: ?, pinyin: ).

Efter Qingdynastins fall 1912 upplöstes förbundet och området ingick i den nya kinesiska provinsen Suiyuan, som gradvis fick en hankinesisk befolkningsmajoritet.

Efter Folkrepubliken Kinas bildande 1949 återuppstod Ich Dzuu-förbundet som sedan blev en del av den autonoma regionen Inre Mongoliet. 2001 ombildades Ich Dzuu till Ordos som blev en stad på prefekturnivå.[1]

Administrativa enheter

[redigera | redigera wikitext]

Staden Ordos indelas i ett stadsdistrikt (区 ) och 7 baner.[3] 1989 beräknades befolkningen vara 1,2 miljoner varav 88 procent var hankineser och endast 12 procent mongoler.

Karta
Nr Namn Kinesiska Pinyin Befolkning (2004) Areal (km²) Täthet (/km²)
Distrikt
1 Dongsheng 东胜区 Dōngshèng qū 230 000 2 137 108
Baner
2 Dalad 达拉特旗 Dálātè qí 330 000 8 192 40
3 Jungar 准格尔旗 Zhǔngé'ěr qí 270 000 7 535 36
4 Främre Otog 鄂托克前旗 Ètuōkè qiánqí 70 000 12 318 6
5 Otog 鄂托克旗 Ètuōkè qí 90 000 20 064 4
6 Hanggin 杭锦旗 Hángjǐn qí 130 000 18 903 7
7 Uxin 乌审旗 Wūshěn qí 100 000 11 645 9
8 Ejin Horo 伊金霍洛旗 Yījīnhuòluò qí 140 000 5 958 23

Spökstaden i Kangbashi

[redigera | redigera wikitext]

Ett stort och till större delen obebott fastighetsprojekt har byggts cirka 25 km från Dongsheng-distriktet. Trots att det nya området, som heter Kangbashi (康巴什新区), var avsett för att ge bostäder till en miljon människor är det fortfarande till större delen obebott.[4][5] Enligt planerna skulle området ha 300 000 invånare år 2010, men enligt aktuella uppgifter har det endast 40 000.[6][7] Området, som ofta kallas för spökstad, har fått stor uppmärksamhet i internationella media.

  1. ^ [a b] Uradyn E. Bulag, "From Yeke-Juu League to Ordos Municipality: Settler Colonialism and Alter/Native Urbanization in Inner Mongolia," Provinicial China 7, no. 2 (2002), ss. 196-234. Libris 4294142
  2. ^ Ferdinand Lessing, Mongolian-English Dictionary (Bloomington, IN: Mongolian Society, 1995), s. 1081.
  3. ^ GeoHive - China, Inner Mongolia Arkiverad 4 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  4. ^ ”Time Photos of Ordos/Kangbashi, Time Photos Website 2011”. Arkiverad från originalet den 26 augusti 2013. https://web.archive.org/web/20130826133258/http://www.time.com/time/photogallery/0,29307,1975397,00.html. Läst 25 november 2012. 
  5. ^ Gus Lubin (13 juni 2011). ”NEW SATELLITE PICTURES OF CHINA'S GHOST CITIES”. Business Insider. http://www.businessinsider.com/chinese-ghost-cities-2011-5#chinas-most-famous-ghost-city-ordos-has-been-empty-for-years-10. Läst 9 december 2011. 
  6. ^ Barboza, David (19 oktober 2010). ”A New Chinese City, With Everything but People”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2010/10/20/business/global/20ghost.html?pagewanted=all. 
  7. ^ Kangbashi, artikel SVT Läst och sett 2013-09-30