Satsfläta – Wikipedia

Satsfläta är en vanlig syntaktisk företeelse i främst talad svenska. I meningen Jag vet inte om jag har läst den boken kan boken framhävas, eller topikaliseras, genom att sägas först. Då blir det en satsfläta: Den boken vet jag inte om jag har läst.

Uttryckt i grammatiska termer beror en satsfläta på topikalisering, spetsställning eller fundamentplacering av ett element i bisatsen, som därför i stället ser ut att höra till huvudsatsen.

I äldre svensk språkvård ansågs satsflätor vara olämpliga, eftersom de är grammatiskt ologiska och ofta är tvetydiga. Satsflätor är dock en utbredd företeelse, inte bara i svenskan, och förekommer i konstruktioner som varken låter onaturliga eller orsakar missförstånd. Modern svensk språkvård, till exempel Språkrådet, påpekar dock att satsflätekonstruktionen låter talspråklig och inte passar i alla slags skriftspråk.

I följande meningar leder satsflätekonstruktionen till en tvetydighet:

• Chefen tycker jag är konstig.
  • Är det chefen eller jag som verkar konstig?
• I morgon vet jag vilken dag det är.
  • Menar jag att jag inte vet vilken dag det är i dag, eller att det är en speciell dag i morgon?

Det finns exempel där satsflätor inte riskerar att leda till missförstånd:

• Vilken bok anser du att jag ska läsa?
• Honom vill jag inte att du träffar.
• Rädd kan man inte påstå att hon är.
• Den där mannen tror jag tittar på oss.
• Det var en man som min fru sa att vi var släkt med.
• Det trodde jag aldrig skulle hända.
• Satsflätor vet du väl vad det är.

Till konstruktionen av satsflätor hör att verbet i huvudsatsen oftast är sägeverb och tankeverb eller liknande, som anse, vill, påstå, tro, säga eller veta. Man gör ogärna satsflätor med verb som "blommorna gör jag så att de blommar".

Långa och komplicerade meningar blir onödigt krångliga om de också konstrueras med satsfläta:

• Regeringen har nu givit sig in i förhandlingar med detta parti som regeringen en gång bildades med den uttalade målsättningen att aldrig förhandla med.^[1]

I finlandssvenskan förekommer satsflätor på samma sätt som i sverigesvenskan, men där har ett tilläggsfenomen uppstått, en överanvändning av det att som förtydligar satskonstruktionen i meningar som Vilken bok anser du att jag ska läsa?. Den meningen kunde fungera också utan att, men i finlandssvenskan finns ett tämligen allmänt utbrett, tillsynes förtydligande, bruk av att också när det är bisatsens subjekt som är det topikaliserade ordet:

• Den där mannen tror jag att tittar på oss.
• Det trodde jag aldrig att skulle hända.