Sparviero-klass – Wikipedia

Sparviero-klass
Allmänt
Typ	Robotbåt
Varv	Fincantieri, Sumitomo
Operatörer	Italiens flotta  Japans marina självförsvarsstyrkor
Underklasser	1-go-klass
Byggda	1971 − 1984
I tjänst	1974 – 2005 (Italien) 1993 – 2010 (Japan)
Fartyg tillhörande klassen	Se fartyg
Antal byggda	10
Planerade	11
Avbeställda	1
Utrangerade	10
Tekniska data
Deplacement	60 ton (standard) 62,5 ton (full)
Längd	23,0 meter 24,6 meter (med uppfällda bärplan)
Bredd	10,8 meter 12,0 meter (med uppfällda bärplan)
Djupgående	4,3 meter (deplacerande) 1,8 meter (planande)
Framdrift
Framdrift	CODOG
Huvudmaskin	1 × Isotta Fraschini ID38 N6V dieselmotor 1 × Rolls-Royce Proteus gasturbin
Maskinstyrka	160 hk + 5 000 hk
Prestanda
Maxfart	50 knop
Marschfart	8 knop (med dieselmotor)
Räckvidd	400 NM (i 45 knop) 1 200 NM (i 8 knop)
Lastförmåga
Besättning	10 (inklusive 2 officerare)
Beväpning
Huvudartilleri	1 × 76 mm OTO Melara 76/62 (Italien) 1 × 20 mm M61 Vulcan (Japan)
Robotar	2 × OTO Melara Otomat (Italien) 4 × SSM-1B (Japan)

Sparviero-klass är en klass italienska robotbåtar med bärplan byggda på 1970-talet. Med ett deplacement på bara 60 ton är de bland de minsta robotbåtar som byggts. Tre fartyg i klassen har tillverkats på licens i Japan. De japanska fartygen har annorlunda beväpning och går därför under namnet 1-go-klass.

I slutet av 1960-talet designade Carlo Rodriguez med stöd av Boeing en bärplansbåt delvis baserad på Boeings testfartyg USS Tucumcari. Italiens flotta beställde en första prototyp med namnet Sparviero (sparvhök) 1970. Fartyget började byggas av Alinavi i La Spezia i april 1971 och sjösattes 9 maj 1973. Fartyget togs i tjänst 15 juli 1974, men några fler fartyg var egentligen inte påtänkta. I stället var planen att Italien skulle köpa ett antal fartyg av Pegasus-klass från USA. Amerikanska flottans ovilja att satsa pengar på Pegasus-klassen gjorde dock att Italien 1977 valde att i stället beställa ytterligare sex fartyg av Sparviero-klass, den här gången av Fincantieri som köpt upp Alinavi.

Även om fartygen var snabba och tungt beväpnade för sin storlek var de inte helt lyckade. De hade svårt att operera i grov sjö och även i lugnt väder hade de problem med vibrationer. De var inte heller så snabba som planerat. Planerna på att byta ut Rolls-Royce Proteus mot en större gasturbin från Allison lades ner av kostnadsskäl. I stället installerades vatteninsprutning i gasturbinen för att temporärt kunna öka effekten.

År 1991 tecknade Japan ett avtal med Fincantieri för att tillverka upp till 12 stycken fartyg på licens för att ersätta sina äldre torpedbåtar. Sumitomo började bygga de två första båtarna i mars 1991. Övriga båtar sköts på framtiden på grund av kostnaderna för Japans deltagande i Gulfkriget. Ett tredje fartyg började byggas i mars 1993, men inga fler fartyg beställdes. De japanska båtarna hade SSM-1B i stället för Otomat vilket gjorde att man fick plats med fyra robotar i stället för två. I normala fall bärs dock bara två robotar. Även 76 mm-kanonen byttes ut mot en 20 mm Vulcan automatkanon.

Sparviero och Nibbio avrustades 1991 respektive 1998 följt av resterande fartyg i klassen 2005. De japanska fartygen avrustades också några år senare.

• ”Seagulls: the Nibbio class hydrofoils”. Difesa Online. 8 maj 2017. http://en.difesaonline.it/news-forze-armate/storia/rapaci-sul-mare-gli-aliscafi-classe-nibbio. 
• Chant, Christopher (1992). Small Craft Navies. Arms and Armour Press. sid. 150. ISBN 1-85409-046-1 

• Pegasus-klass
• Projekt 206MR Vichr