Stanley Cavell – Wikipedia

Stanley Cavell
Född	1 september 1926[1][2][3] Atlanta, USA
Död	19 juni 2018[2] (91 år) Boston
Begravd	Mount Auburn Cemetery
Medborgare i	USA
Utbildad vid	Harvard University University of California, Berkeley University of California, Los Angeles Juilliard School
Sysselsättning	Filosof, estetiker[4], självbiograf, universitetslärare, författare[4]
Arbetsgivare	Harvard University University of Chicago Wesleyan University University of California, Berkeley
Utmärkelser
Carus-föreläsning (1988)[5] Hedersdoktor vid université Strasbourg-II (1995)[6] Harvard Centennialmedaljen MacArthur Fellows Program
Redigera Wikidata

Stanley Louis Cavell, född Goldstein den 1 september 1926 i Atlanta, Georgia, död 19 juni 2018 i Boston, Massachusetts,^[7] var en amerikansk filosof. Han innehade som emeritus Walter M. Cabot-professuren i estetik och generell värdeteori vid Harvard University.

Cavell är en filosof som fostrats i den anglo-amerikanska analytiska traditionen vid Harvard, där han studerade för bland andra John Austin. Han hade dessutom en kandidatexamen i musikvetenskap från University of California, Berkeley. Den analytiska traditionen blandar han med tongivande tankar i den kontinentala filosofin; Cavell återkommer ofta till Ludwig Wittgenstein och Martin Heidegger, men även de amerikanska transcendentalisterna, i synnerhet Henry Thoreau och Ralph Waldo Emerson. Han förknippas med ett förhållningssätt till Wittgenstein som ibland kallas New Wittgenstein. Han har blivit känd för att behandla film och skönlitteratur i sina filosofiska avhandlingar, och för att överföra Wittgensteins teorier till estetiken.

En av hans mest kända böcker är The Claim of Reason: Wittgenstein, Skepticism, Morality, and Tragedy (1979), som utgör själva navet i hans arbete, och bygger på den avhandling som gav honom doktorstiteln.

Ett senare verk av Cavell är Cities of Words: Pedagogical Letters on a Register of the Moral Life (2004), i vilken han utrönar historien till den ”etiska perfektionismen”, det vill säga vad han uppfattar som ett förhållningssätt i moralfilosofin vilket han anser genomsyrar skönlitteraturen genom den västerländska filosofins historia. Han hade i tidigare verk banat vägen för sin analys, genom att öppna litteraturgenren med studier av Emerson, och fortsätter i denna med att föreslå sätt att studera filosofin likväl som filmen, som fält som intagits av perfektionistiska element.

Cavell var tidigare ordförande för American Philosophical Association.^[8]

• Must We Mean What We Say? (1969)
• The World Viewed: Reflections on the Ontology of Film (1971)
• The Senses of Walden (1972)
• Pursuits of Happiness: The Hollywood Comedy of Remarriage (1981)
• Themes Out of School: Effects and Causes (1984)
• Disowning Knowledge: In Six Plays of Shakespeare (1987)
• In Quest of the Ordinary: Lines of Scepticism and Romanticism (1988)
• This New Yet Unapproachable America: Lectures after Emerson after Wittgenstein (1988)
• Conditions Handsome and Unhandsome: The Constitution of Emersonian Perfectionism (1990)
• A Pitch of Philosophy: Autobiographical Exercises (1994)
• Philosophical Passages: Wittgenstein, Emerson, Austin, Derrida (1995)
• Contesting Tears: The Melodrama of the Unknown Woman (1996)
• Emerson's Transcendental Etudes (2003)
• Cities of Words: Pedagogical Letters on a Register of the Moral Life (2004)
• Philosophy the Day after Tomorrow (2005)

• Sven Öhman, ”En filosofs närkamp med konsten”, Svenska Dagbladet, 26 september 2003