Värmemotstånd – Wikipedia

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2021-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Värmemotstånd är en egenskap som beskriver ett materialskikts isoleringsförmåga. Det beräknas genom att materialets värmekonduktivitet inverteras och multipliceras med tjockleken på skiktet. Det inverterade värdet används också och kallas värmegenomgångskoefficient eller U-värde. Det mäter hur god isolering en hel byggnadsdel har. U-värdet betecknades tidigare K-värde.

Värmemotståndet betecknas R och har enheten m²·K/W (kvadratmeter och kelvin per watt). U-värdet betecknas U och har enheten W/(m²·K) (watt per kvadratmeter och kelvin).

En nybyggd yttervägg har i allmänhet ett U-värde mellan 0,10 W·m⁻²·K⁻¹ och 0,20 W·m⁻²·K⁻¹.^[1] Ett isolerglas till fönster kan ha ett U-värde omkring 0.9 W·m⁻²·K⁻¹, och en enkel fönsterglasruta utan beläggning kan ha ett U-värde kring 5 W·m⁻²·K⁻¹. I byggprodukter kan U-värdet anges antingen för en hel konstruktion (t.ex. ett helt fönster), eller endast för en del av produkten (t.ex. glasets mittpunkt, där U-värdet ofta är lägre).

• Värmeledningsförmåga