Boeing E-4B – Wikipedia

E-4B
Beskrivning
TypStridsledning och VIP-transport
Besättningmaximalt 112
Första flygning13 juni 1973 (E-4A)
10 juni 1978 (E-4B)
I aktiv tjänst1974 –
VersionerE-4A
E-4B
(samtliga uppgraderade 1985 till E-4B)
UrsprungUSA USA
TillverkareBoeing
Antal tillverkade4
Utvecklad frånBoeing 747-200
Data
Längd70,5 meter
Spännvidd59,7 meter
Höjd19,3 meter
Vingyta510 m²
Tomvikt190 000 kg
Max. startvikt374 850 kg
Max. bränslevikt185 973 kg
Motor(er)General Electric CF6-50E2
Dragkraft4× 234 kN
Prestanda
Räckvidd med
max. bränsle
11 000 km
Max. flyghöjd14 000 meter
Dragkraft/vikt:0,26
Vingbelastning730 kg/m²

E-4B, också känd som National Airborne Operations Center (förkortning: NAOC) eller Nightwatch, även informellt benämnt som Doomsday Plane, är ett stort stridsledningsflygplan i USA:s flygvapen.[1] Det finns sammanlagt fyra stycken E-4B och de är samtliga baserade på Offutt Air Force Base utanför Omaha i Nebraska där det opereras av 55th Wing.[2][3]

Bakgrund och roll

[redigera | redigera wikitext]

E-4B byggdes för att kunna fungera som en mobil ledningscentral för USA:s väpnade styrkor vid utbrottet av ett kärnvapenkrig och är utrustat för att kunna klara sig från en elektromagnetisk puls (EMP).[3] E-4B är baserat på passagerarflygplanet Boeing 747-200.[2]

E-4B används i regel som försvarsministerns tjänsteflygplan vid utlandsresor för att tillgodose dennes komfort- och säkerhetsbehov samt för att kunna upprätthålla krypterade förbindelser med presidenten, försvarschefen och militärbefälhavarna för att säkerställa dennes befälsroll.[2] Jimmy Carter och Ronald Reagan är de enda som rest ombord på E-4B i egenskap av USA:s president.[4]

Fram till 1994 var den officiella benämningen National Emergency Airborne Command Pos (förkortning: NECAP).[4] Samma år fick flygplanstypen i uppdrag att även kunna användas för att stödja Federal Emergency Management Agency (FEMA) vid händelse av naturkatastrofer.[2][3][4]

E-4B är tänkt att vara i tjänst fram till 2033, då de planeras att ersättas av Survivable Airborne Operations Center (SAOC), som likt dem nuvarande flygplanstypen är tänkt att bestå av modifierade trafikflygplan.[5]

E-4B i populärkultur

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Boeing E-4, tidigare version.
  1. ^ Newdick, Thomas; Rogoway, Tyler (23 juli 2021). ”E-4B “Doomsday Plane” Just Made A Highly Unusual Visit To Secretive Tonopah Test Range Airport (Updated)” (på engelska). www.thedrive.com. The Drive. https://www.thedrive.com/the-war-zone/41669/e-4b-doomsday-plane-just-made-highly-unusual-visit-to-secretive-tonopah-test-range-airport. Läst 17 maj 2022. 
  2. ^ [a b c d] ”E-4B” (på engelska). www.af.mil. Air Force Global Strike Command, Public Affairs Office. 11 2016. https://www.af.mil/About-Us/Fact-Sheets/Display/Article/104503/e-4b/. Läst 17 maj 2022. 
  3. ^ [a b c] ”E-4 ADVANCED AIRBORNE COMMAND POST” (på engelska). www.boeing.com. Boeing. 2022. https://www.boeing.com/history/products/e-4-airborne-command-post.page. Läst 17 maj 2022. 
  4. ^ [a b c] Hopkins, Robert (24 maj 2021). ”The History Of American Presidents Flying Aboard Doomsday Planes” (på engelska). www.thedrive.com. The Drive. https://www.thedrive.com/the-war-zone/40661/the-presidents-and-the-doomsday-planes. Läst 17 maj 2022. 
  5. ^ ”E-4 NAOC” (på engelska). www.airforcemag.com. Air & Space Forces Association. https://www.airforcemag.com/weapons-platforms/e-4b/. Läst 17 maj 2022. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]