Paleolitikum – Wikipedia

Den arkeologiska perioden Paleolitikum, eller äldre stenåldern (latiniserad ordbildning av grek. παλαιός palaios ’gammal’ och λιθικός lithikós ’som rör stenar’) inleddes för omkring 2,5 miljoner år sedan, med de äldsta bevisen för redskapstillverkning, och varade till omkring år 10 000 f.Kr., den senaste istidens slut.^[1] Paleolitikum är den första av stenålderns underavdelningar och delas i sin tur in i tidig-, mellan- och senpaleolitikum.

Tidigpaleolitikum varar mellan cirka 2 500 000 och 250 000 f.Kr. Det är den äldsta delen av stenåldern och således den första tiden i människans historia som kulturvarelse. Det är under denna epok i den arkeologiska tidsindelningen som den första människoarten börjar utnyttja och framställa stenverktyg. Den första mycket enkla verktygstraditionen benämns Oldowan efter fyndplatsen Olduvai i Tanzania.^[2] Efter hand utvecklas en handkilskultur, Acheuléenkulturen, som dateras till mellan 1,65 miljoner och 100 000 år sedan.^[3] Sådana fynd har gjorts vid Turkanasjön i Kenya.^[4]

Den första människoart som tillverkade stenföremål var troligen Homo habilis.^[5] Stenverktygens främsta funktion var förmodligen som hjälp vid slakt av djur. Stenverktygens inträde i det arkeologiska fyndmaterialet hänger därmed sannolikt samman med en förändrad diet hos förmänniskorna.^[6] Från början var de tidigpaleolitiska människorna troligen asätare, men efter hand tycks jakten ha ökat i betydelse.^[1] Vid Olduvai har man påträffat lämningar som visar att åtminstone Homo erectus, men troligen också Homo habilis, använde stenverktyg till att stycka djurkroppar. Man har nämligen funnit benrester med tydliga skrapmärken från stenverktyg på den platsen.^[7] Andra intressanta fynd som gjorts i relation till jakt är något yngre. I Tyskland har man påträffat spjut tillverkade helt i trä (alltså utan stenspetsar), troligen tillverkade av Homo heidelbergensis för 400 000 år sedan. På samma plats där spjuten påträffades hittade man också rester efter hästar, som troligen är det byte som jagades med dessa träspjut.^[8] Det kan inte uteslutas att liknande spjut använts av andra förmänniskor redan tidigare under förhistorien eftersom så gamla träföremål endast bevaras under mycket exceptionella förhållanden.

Elden kan man ha lärt sig att använda redan för 1,5 miljoner år sedan, att döma av brända djurben funna i en grotta i Swartkrans i Sydafrika. Detta fynd gjordes 1988 och är ännu omdiskuterat. Tidigare sattes gränsen för eldanvändning till för cirka 500 000 år sedan.^[9] Att fyndet är omdiskuterat som bevis beror på att det är svårt att skilja märken av naturlig eld från sådana spår som mänskligt kontrollerad eld ger. Benen från Swartkrans visar dock tecken på att ha tillagats under en längre tid. De är intressanta eftersom de är de tidigaste tecknen som finns på att människans förfäder kan ha kontrollerat elden. Elden kan därmed ha varit en naturlig del av arten Homo erectus hela historia.^[10]

Mellanpaleolitikum är den andra av de tre paleolitiska perioderna. Perioden varar, mycket ungefärligt, mellan 250 000 och 40 000–30 000 f.Kr. Stora skillnader i datering föreligger dock mellan olika regioner.

Jakt och insamling av ätliga växter var fortfarande det viktigaste näringsfånget och det är även möjligt att man rökte eller torkade kött för att bevara det. Under denna period finns också de äldsta tecknen på att man började använda skaldjur till föda. Detta är känt från en fyndplats vid Pinnacle Point i Sydafrika.^[11]

Från denna period stammar också de första tecknen på konstnärlig verksamhet. Ett exempel på detta är fynd från Sydafrikas sydkust (även det från Pinnacle Point), där man har hittat spår av modifierade pigment av röd ockra.^[11] Troligen användes denna ockra till kroppsmålning. Vidare är det från mellanpaleolitikum som den första klippkonsten stammar. Sådana konstyttringar tyder på att man hade ett utvecklat symboliskt tänkande.

Den moderna människan separerades från andra människoarter under mellanpaleolitikum. Fossil och genetiska beräkningar pekar på att detta skedde för omkring 150 000–200 000 år sedan.^[12]

Två kulturgrupper är huvudsakligen kända från mellanpaleolitikum: Moustérienkulturen och Ateriankulturen.^[13][14]

Kända fyndplatser från denna tid är:

• Le Moustier, Frankrike
• Neandertal, Tyskland

Denna arkeologiska kultur, som fått namn efter ett par fyndrika klippskjul vid Le Moustier i södra Frankrike^[15], hänger samman med neandertalmänniskan, Homo neanderthalensis. Tidiga varianter av neandertalarna fanns i Europa redan för 350 000 år sedan och den "klassiska" neandertalaren existerade från omkring 200 000 fram till för 30 000 år sedan. Denna hominid förekom i stora delar av Europa och även i Mellanöstern samt Centralasien. Mest kända är dock neanderthalarna för sin utbredning i Europa.

Bland fyndmaterialet som påträffats från kulturgruppen märks bland annat små handyxor, redskap tillverkade med avslagsteknik, som skrapor och triangulära spetsar som troligen använts som knivar. Man har också påträffat runda kalkstenar som man tror använts som bola.^[15] Utmärkande för den materiella kulturen på Moustérienlokaler är Levalloistekniken.^[13]

Religiöst eller rituellt beteende kan ha uppkommit under mellanpaleolitikum, vilket visas av förmodat avsiktliga begravningar. Tolkningen av dessa gravar har dock ifrågasatts på senare år och endast på två ställen kan man med säkerhet konstatera att gropar med branta sidor har grävts för att gravlägga de döda. Dock kan man inte vara säker på att avsiktlig gravläggning är synonymt med religiösa föreställningar. Även äldre teorier om björnkult under denna period har avfärdats.^[16]

Afrika uppvisar en delvis annorlunda stenteknologi än Europa under mellanpaleolitikum, sannolikt beroende på att kontinenten redan dominerades av tidiga Homo sapiens och inte neanderthalare. Här förekommer under denna period tillslagningstekniker som når Europa först med vår arts invandring under senpaleolitikum. Aterianska stenverktyg tillverkades med en sofistikerad teknik där man för första gången preparerat en kärna från vilken man sedan slår avslag, vilket tillåter en mera kontrollerad produktion av spån (Levalloisteknik). Dessa skaftades ibland och kunde användas i sammansatta verktyg. I Östasien förekommer föremål av bambu under denna period.^[1] Vid Pinnacle Point på Sydafrikas sydkust har man hittat 164 000 år gamla stenredskap tillverkade med Levalloisteknik och på samma plats har även upptäckts skrapor i varierande storlekar.^[11]

Senpaleolitikum varar mellan cirka 40 000 och 10 000 f.Kr. och inleds med den moderna människans (Homo sapiens, Cro-Magnonmänniskan) invandring till Europa.^[1] Från denna tid är flera kulturgrupper kända, bland annat Gravettiankulturen, Magdalénienkulturen och Ahrensburgkulturen. Från Magdalénienkulturen kommer de kända Venusfigurinerna och ben- och hornredskap. De är ofta dekorerade, vilket visar på konstens betydelse under denna period. Man gravlade också sina döda under denna tid och man har hittat spår av rödockra vid utgrävningar av sådana gravar. Smycken, vapen och dräktdetaljer följde också de döda i gravarna.^[16] Från denna tid finns belägg för de första riktigt långa transporterna av råmaterial, där man kunde frakta eller stegvis utbyta saker över 1 000 kilometer.^[1] Homo sapiens samexisterade med neanderthalarna under tusentals år i Europa innan den senare arten av oklara skäl dog ut.

Cro-Magnonmänniskan använde alltså sofistikerade stenverktyg, målade grottmålningar och tillverkade venusfiguriner.^[17][18][19] Denna utveckling i övergången mellan mellanpaleolitikum och senpaleolitikum har kallats den senpaleolitiska revolutionen. Denna revolution inkluderar dock inte Neanderthalmänniskorna som fortsatte att använda Moustérienteknologin.

Från senpaleolitikum kommer också de tidigaste beläggen för organiserade boplatser. Hur många människor som levt i olika regioner är svårt att svara exakt på. Inom arkeologin talar man om begreppet ”carrying capacity”, som åsyftar de antal människor ett visst område kan föda. Säkerligen har mildare områden, som till exempel södra Frankrike, hyst betydligt flera människor än mindre gästvänliga områden närmare iskanten. Beräkningar visar att flera hundra personer kan ha levt mer eller mindre permanent i områden som Laugerie-Haute, Laugerie-Basse eller St. Christoph vid Vézèrefloden, medan tundraområdena kanske haft en tiondel av den befolkning som rymts i södra Frankrike (i tundraområdena räknar man med högst en individ per 10 kvadratkilometer).^[20]

Under senpaleolitikum bedrev man troligen jakt med flera olika tekniker. Spjutet var, som vi redan sett, känt sedan länge. De äldsta tecknen på att pilbågen har använts härstammar dock från senpaleolitikum. Det finns belägg för att pil och båge har använts som jaktvapen i 20 000 år eller mer.^[21]

Paleolitikum börjar vid olika tillfällen på olika platser beroende på när människan kommer dit.

redigera

I områden täckta av inlandsis inträdde den äldre stenåldern senare. Nordeuropa befolkades cirka 10000^[22]–9000^[23] f.Kr, när isen drog sig tillbaka. Ibland sägs paleolitikum här avslutas runt 4100^[22]–4000^[23] f.Kr, men denna period noteras ibland som mesolitikum (mellanstenåldern); både paleolitikum och mesolitikum omnämns ibland som jägarstenåldern.^[23] Därefter inträdde neolitikum (bondestenåldern), den yngre stenåldern.^[23]

För omkring sju miljoner år sedan gick schimpanserna och de varelser som föregick människan skilda vägar. Människosläktets tidiga utveckling skedde i Afrika, där alla fynd av fossil inom vår utvecklingsgren från cirka sju fram till två miljoner år sedan har gjorts. Australopitheciner antas i dag vara släktet Homos stamfäder. A. afarensis och A. africanus är de arter inom släktet som är bäst beskrivna. Båda hör till familjen Hominidae men just Australopithecus africanus roll som människans stamfader har ifrågasatts. Det är fullt möjligt att africanus i stället utgör en återvändsgränd på evolutionens träd och att någon annan australopithecin är vår förfader. Den tidigaste arten av släktet Homo, Homo habilis, levde i Afrika för 2,4 till omkring 1,4 miljoner år sedan. Homo erectus anses ha utvecklats från H. habilis, även om detta har blivit ifrågasatt^[24].

Vid skiftet mellan pliocen och pleistocen för omkring 1,8 miljoner år sedan emigrerade H. erectus (ibland kallad Homo ergaster) från Afrika och spred sig till olika delar av Eurasien. Detta var första gången som förmänniskor lämnade Afrika. Fossila lämningar från dessa förmänniskor har bland annat hittats i Indonesien och Kina. En fyndplats som diskuterats mycket i vetenskaplig press de senaste åren är Dmanisi i Georgien. Fossilen där har bedömts vara 1,7 miljoner år gamla. Enligt upptäckarna pekar dessa fynd på att förmänniskor lämnade Afrika relativt kort tid efter att större hjärnor hade utvecklats^[25].

För 350 000 år sedan fanns Homo neanderthalensis (neanderthalmänniskan, uppkallad efter en fyndort i Neandertal i Tyskland) i Europa och de västra delarna av Asien. Det har hittats enstaka fossil med "blandade" egenskaper som eventuellt skulle kunna vara korsningar av modern människa och neanderthalare^[26], men dessa är omstridda och tvetydiga. Flera undersökningar av fossilt neanderthal-DNA pekar å andra sidan entydigt på att neanderthalare inte är förfäder till dagens människor, utan en distinkt art som dog ut utan efterlevande^[27][28][29].

Under 2010 spreds dock nyheten i media att Svante Pääbo på Max Planck-institutet i Leipzig, tvärt emot sin egen hypotes, funnit att de två arterna korsats i någon mån innan vidare expansion. Svante Pääbo menar utifrån dessa resultat att två till fyra procent av den moderna människans arvsmassa kommer från neanderthalmänniskan. Detta gäller ej de människor som inte utvandrade från Afrika vid tiden däremot resten av mänskligheten.^[30]

Enligt Ut ur Afrika-hypotesen utvecklades den anatomiskt sett moderna människan, Homo sapiens, i Afrika. Sedan spred sig människan därifrån ut över världen och konkurrerade ut andra hominider ^[31]. Enligt denna teori, som är dominerande bland forskare i dag, härstammar alla nu levande människor från en isolerad grupp i Afrika; ett antal av dessa individer lämnade Afrika och från dem härstammar alla icke-afrikaner^[12].

Fossila fynd visar att den anatomiskt sett moderna människan utvecklades för mindre än 200 000 år sedan^[12]. Mitokondrisk Eva antas ha levt för cirka 150 000 år sedan och Y-kromosoms-Adam för cirka 90 000 år sedan (se dessa artiklar för definitioner av begreppen). H. sapiens emigrerade till Eurasien och ersatte efter hand H. erectus. Den första vågen av utvandrare dog dock ut för cirka 90 000 år sedan. För 60 000-80 000 år sedan gjordes nästa försök att lämna Afrika. Via Etiopien lyckas en grupp ta sig över Röda havet till nuvarande Jemen. Kanske bestod denna grupp av endast 150 personer. Ättlingarna till dem nådde Sydostasien för 50 000 år sedan och Australien för 40 000 år sedan. Dessa tidsangivelser är omtvistade och kommer säkerligen att revideras. De tidiga moderna människorna som kom till Europa kallas Cro Magnon, och befolkade kontinenten för omkring 40 000 år sedan. Detta innebär att moderna människor och neandertalare var samtida några tusen år i Europa.^[32]

Tidpunkten för ankomsten till Amerika är mycket omdebatterad. Den klassiska teorin säger att de tidigaste spåren av människor är föremål (bland annat spjutspetsar) funna i Clovis, New Mexico, USA. Fynd av tidigare mänsklig närvaro i Amerika har dock gjorts^[33].

Denna tidslinje visar ett förenklat schema över hur de olika människoarterna utvecklats. Det finns även andra teorier om hur människan utvecklats under paleolitikum^[34].

Tabell 1. Tidslinje över människans utveckling, skalan är i tusental år.

Huvudartiklar: Istid och Pleistocen

Den geologiska period som i stort motsvarar paleolitikums utbredning i tid kallas pleistocen. Det är en geologisk epok som sträcker sig från ungefär 1,65 miljoner år sedan till 11 500 år sedan enligt den vedertagna kronologin. Nyare forskning visar dock att denna gräns troligen skall flyttas tillbaka till cirka 2,5 miljoner år sedan.^[35] Namnet pleistocen kommer från lagerstudier utförda på Sicilien av Charles Lyell i mitten av artonhundratalet.

Perioden karaktäriseras av omfattande, återkommande, nedisningar på norra halvklotet. Mellan istiderna återkommer perioder av varmare klimat (värmeperioderna kallas Interglacialer). De senaste 1,8 miljoner åren har det funnits sex större glaciationer som har täckt Skandinavien (och delar av Tyskland), Alperna och större delen av Nordamerika och Brittiska öarna (se nedanstående schema). Brittiska öarna har ett något annorlunda schema, men motsvarigheterna till Eem och Weichsel kallas för Ipswichian och Devensian. Modern forskning av havssediment visar att de geologiska skeendena är mycket komplicerade och den klassiska kronologin är idag delvis föråldrad.^[36]

Viktiga karaktäristika för perioden är den omfattande nedkylningen av klimatet på jorden, som leder till att vattenlevande blötdjur som klarar sig i kallare vatten utvecklas och att äldre vattenbaserade organismer (latin: Discoaster) försvinner. Därtill uppträder moderna hästar och elefanter och sprider sig över större områden.

Även i områden som inte direkt berördes av nedisningarna var klimatförändringarna ändå omfattande, bland annat på grund av den kraftiga variationen i nederbörd och förskjutningen av klimatzonerna mot ekvatorn som istiderna medförde^[36].

Tabell 2. Istid och interglacialer. Interglacial = ljusblå - Istid = vit.

De paleolitiska jägare-samlarna åt främst kött, frukt och grönsaker.^[37] Det finns dock för lite data för att säkert kunna bedöma vilka proportionerna var däremellan.^[38] Enligt några antropologer, och ett stort antal förespråkare för stenålderskost åt de paleolitiska människorna stora mängder kött, så mycket att man menar att majoriteten av maten införskaffades genom jakt.^[39] Andra menar dock att den paleolitiska kosten snarare generellt kom från växtriket,^[40][41][42] eller att jakt och insamling bidrog med lika delar till kosthållningen.^[43] Inälvsmat, bland annat bestående av lever, njurar och hjärnor var också en del av den paleolitiska maten.

Undernäring och svält var mindre vanligt under paleolitikum än vad de neolitiska bönderna fick genomleva, bland annat på grund av att de paleolitiska människorna åt en mer varierad kost och hade tillgång till fler olika växter än vad som var vanligt under neolitikum. Detta gjorde att man generellt åt en mer varierad kost och led mindre risk för svält än vad man gjorde under neolitikum (och, på vissa platser, än idag), eftersom man inte var beroende av ett litet urval av grödor.^[44][45][46] Dessutom är det inte troligt att man var utsatt för välfärdssjukdomar som typ 2-diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.^[47]

Baljväxter var en del av den mänskliga kosten långt innan neolitikum, vilket syns tydligt i arkeobotaniska fynd från kulturlager på en moustérienboplats vid Kebaragrottan i Israel.^[48] Dessutom visar nya rön att människan kan ha ätit säd så långt tillbaka som för 23 000 år sedan.^[49] Nya arkeologiska fynd visar också att vin kan ha druckits för första gången då paleolitiska människor drack naturligt jäst juice från vilda druvor.^[50]

Fiske uppfanns också under senpaleolitikum^[51], något som möjliggjorde för en del jägar-samlarsamhällen att bli bofasta, eller åtminstone semi-sedentära, under den nästföljande, mesolitiska, perioden. Exempel på detta finns från både Serbien och den amerikanska nordvästkusten, där man till och med utvecklade ett socialt stratifierat samhälle.

Antropologer som Tim White menar att kannibalism var vanligt i mänskliga samhällen innan början på senpaleolitikum. Tecken på detta är fynd av stora mängder ben, som uppvisar tecken på slakt, som påträffats vid neanderthal och andra tidig- och mellanpaleolitiska lokaler.^[52] Denna kannibalism kan ha varit en följd av matbrist.^[53]

Stenåldern börjar när den moderna människans förfäder (de så kallade hominiderna) börjar tillverka stenverktyg. De äldsta kända spåren av verktygsframställning kommer från Olduvaiklyftan i Östafrika. Denna stenteknologi kallas Oldowan efter platsen där de första spåren påträffats. Där har primitiva handyxor upphittats.^[2] Handyxor är en typ av redskap som tillverkas genom att avslag slås från en sten, så att en egg bildas.

I takt med att den mänskliga hjärnan ökade i storlek ökade också förmågan att tillverka allt mer avancerade stenverktyg. Ursprungligen slås endast avslag från den en sidan av kärnan (så kallad unifacial teknik), men ganska snart börjar förmänniskorna att slå avslag från kärnans bägge sidor (bifacial teknik) och eggen blir successivt allt längre tills den når runt kärnans hela omkrets. Så skapades Acheuléenkulturens handyxa efter hundratusentals års utveckling. Nästa steg i utvecklingen kommer när man börjar använda själva avslagen och egglängden per kilo sten blir därmed ännu längre (se tab. 1). Den första avslagsteknologin benämns levalloisteknik^[54]. Levalloistekniken utnyttjas både av neanderthalmänniskor och den moderna människan. Dock finns en hel del betydelsefulla skillnader mellan neandertalmänniskans moustérienkultur och den moderna människans aurignacienkultur. Bland annat nyttjar neandertalarna en skivteknik medan homo sapiens har en fullt utvecklad spånteknologi vid denna tid.^[16]

Det är ej klarlagt exakt vilken art av förmänniskor som tillverkade de första stenverktygen. Homo habilis, den första arten i vårt eget släkte Homo, är en stark kandidat, men det kan inte uteslutas att även australopitheciner kunde göra enkla stenverktyg.

Tabell 3. Egglängd under olika perioder.^[55]

Lyssna på denna artikel (info)

Den här filens längd är 19:43

Den här ljudfilen skapades från
en version av denna artikel
från 2008-04-25, och speglar inte
efterföljande ändringar av sidan.

Fler upplästa artiklar

• Arkeologisk tidsindelning
• Sverige under paleolitikum

• Wikimedia Commons har media som rör Paleolitikum.
  Bilder & media
• (engelska) Zdeněk Burian - Senpaleolitikum : färgbilder
• (engelska) Zdeněk Burian - Mellanpaleolitikum : färgbilder