Runnorska – Wikipedia

Runnorska är den första perioden av det fornnorska språkets historia som följde skiftet från urnordiska till fornvästnordiska och varade från omkring 600-talet till 1000-talet. Särskiljning mellan fornväst- och fornöstnordiska kan redan dras vid 600-talet medan senare förgrening till fornisländska och den följande äldre fornnorskan sker kring 1000-talet.

Namnet är en analog till rundanska och runsvenska[1][2][3] och kommer av att majoriteten av det skriftliga materialet från perioden är belagd med runskrift.

  1. ^ Henrik Williams (2007). ”Den vikingatida nordiskan, dess enhetlighet och variation”. Sällskapet för svensk dialektologi. uu.diva-portal.org. sid. 237. https://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:39762/FULLTEXT01.pdf. Läst 9 augusti 2024. ”Redan mycket tidigt övergår /r/ till ett »vanligt», dvs. alveolart r, i västra Norden. Det finns en handfull runnorska exempel på bevarat /r/ fram till 900-talet, men i östra Norden har fonemet fortsatt sin överlevnadskamp genom hela vikingatiden.” 
  2. ^ ”Var finns Jämtlands alla runstenar?”. jamtamot.org. 1995. sid. 18. https://www.jamtamot.org/jamtlands-tidning/jt1992-2005/jt1994-2-1995-1.pdf. Läst 30 september 2024. ”Han inledde sitt anförande med att ge bakgrunden till striden om huruvida runstenens språk är runnorska eller runsvenska.” 
  3. ^ ”Runjämtskan på Frösöstenen och Östmans bro”. diva-portal.org. sid. 49. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:60890/FULLTEXT01.pdf. Läst 30 september 2024. ”Vittnar inskriftens runskick, ornamentik, personnamn och språkbruk om att det är utfört i antingen runnorsk eller runsvensk tradition, så är detta ett viktigt indicium på från vilket håll man har hämtat den nya tron.”