Fornsvenska – Wikipedia

	Fornsvenska
Region	Sverige; Finland; Åland
Språkfamilj	Indoeuropeiska Germanska Nordiska Östnordiska Fornsvenska; ; ; ;
Skriftsystem	Latinska alfabetet; Runor
Språkkoder
ISO 639‐3	–

Fornsvenska är den svenska som brukades under perioden omkring 800–1526. Den brukar delas upp på följande sätt:^[1]

800–1225	Runsvenska
1225–1350	Klassisk fornsvenska
1350–1526	Yngre fornsvenska

Historia

När Sverige blev kristet ersattes landets nordiska runor av latinska bokstäver, men många fortsatte också att rista runor i trä och sten. Dessa runor kallas för medeltida runor.

Framförallt två grupper använde skriftspråket: kungens män och kyrkans män. Kungens män skrev ned t.ex. lagtexter. Kyrkans män, såsom munkar, översatte religiösa texter från grekiskan och latinet. De äldsta handskrifterna på svenska är lagtexter. Allra först kom västgötarnas lagar år 1225; "Äldre Västgötalagen". Vid mitten av 1300-talet kom den första rikssvenska lagboken, "Magnus Erikssons landslag". På den här tiden fanns det inga regler för hur man skulle stava eller skriva; man skrev ungefär som man talade.

Under denna period lånade det svenska språket in många ord från andra språk. Eftersom kyrkans folk översatte texter från grekiskan och latinet, så lånades många nya ord in från dessa två språk. Exempel: altæri, biskupear, klockæ, kloster.

Tyskans inflytande

Rika personer och hantverkare från områden i det som idag är Tyskland bosatte sig ofta i Sverige. Hansan bildades på 1300-talet och många köpmän som talade språket lågtyska bosatte sig i svenska städer. Det svenska språket påverkades mycket av Hansan. Språket tog till sig en mängd lågtyska ord inom olika områden. Exempel:

Titelord: t.ex. herra, grevi.
Handel: t.ex. köpa, pænningar.
Yrken: t.ex. skomakare, skrædare.
Varunamn: t.ex. frykt, krydhe.
Byggnadskonst: t.ex. mur, källare.

Denna utveckling kulminerade med Albrecht av Mecklenburg, men också efter dennes tronavträde 1389 skulle tyskarna ha ett betydande inflytande.^[2]

Ordbok

Ordförrådet från fornsvenska finns samlat i Ordbok öfver svenska medeltidsspråket.

Referenser

n.s.v i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)

Noter

^ Danell, Gideon. Svensk språkhistoria i sammandrag för gymnasier och seminarier. Lindblad. sid. 21. ”Inom fornsvenskan brukar man urskilja tre underperioder: runsvenska, klassisk fornsvenska och yngre fornsvenska.”
^ Bergman, Gösta (Tredje uppl. 1972 [1968]). Kortfattad svensk språkhistoria, s. 61

Vidare läsning

Hugo Pipping (1910), Fornsvenskt lagspråk. 1, Strödda anteckningar / Hugo Pipping., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113396162, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022070
Hugo Pipping (1912), Fornsvenskt lagspråk. 2-3 / Hugo Pipping., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113396196, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022195

Theodor Hjelmqvist (1913), Rättelser och förklaringar till fornsvenska texter / Theodor Hjelmqvist., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113396211, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022164
Ola Mattsson (1957), Helga manna leverne : studier i den fornsvenska överssättningen av Vitae patrum / Ola Mattsson., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113527042, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022570
Arnold Nordling (1920), Om sammanskrivning och särskrivning av sammansättning i fornsvenska och äldre nysvenska urkunder såsom ett medel att beteckna olika betoning / Arnold Nordling., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113518922, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022245
Arnold Nordling; Hugo Pipping (1931), Språkstatistik : fornsvenska uttals- och skrivarvanor. 1 / Arnold Nordling., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113519036, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022156
Arnold Nordling (1933), Språkstatistik : fornsvenska uttals- och skrivarvanor. 2-6 / Arnold Nordling., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113519056, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022229
Jöran Sahlgren (1914), En fornsvensk ljudlag kompletterad / Jöran Sahlgren., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113396226, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022430

Carl-Eric Thors (1949), Substantivering av adjektiv i fornsvenskan / Carl-Eric Thors., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113526409, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022653

Carl-Eric Thors (1952), Det latinska inflytandet på fornsvenskan / Carl-Eric Thors., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113526966, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022529

Carl-Eric Thors (1957), Den kristna terminologien i fornsvenskan / Carl-Eric Thors., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113527037, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022418

[1] Danell, Gideon. Svensk språkhistoria i sammandrag för gymnasier och seminarier. Lindblad. sid. 21. ”Inom fornsvenskan brukar man urskilja tre underperioder: runsvenska, klassisk fornsvenska och yngre fornsvenska.”

[2] Bergman, Gösta (Tredje uppl. 1972 [1968]). Kortfattad svensk språkhistoria, s. 61

[1]

[2]

Språkkoder
Fornsvenska
Region	Sverige Finland Åland
Språkfamilj	Indoeuropeiska Germanska Nordiska Östnordiska Fornsvenska
Skriftsystem	Latinska alfabetet Runor
ISO 639‐3	–